Pappan/Intiman/Malmö stadsteater

Dramatisk besvikelse av Sara Cronbergs uppsättning

Det här var varken underhållande eller tänkvärt. Det blir det sällan då Sara Cronberg är regissör. Detta är fjärde uppsättningen som jag ser av Sara som inte berör mig.

Berättelsen om den åldrande 80-åriga André är skrämmande. Han kan inte hålla reda på vare sig dag eller tid. Han vet inte heller vem som befinner sig i hans lägenhet. Detta kan drabba oss alla. Därför borde berättelsen ha använts för att skapa en djupt mänsklig och relaterbar upplevelse.

Det är verkligen ett ämne som väcker till eftertanke och som skulle kunna bli något väldigt fint och berörande.

Det har blivit mer som ett läsdrama än ett intensivt och berörande kammardrama.
Skådespelarna, trots sina talanger, verkar instängda i en monoton repetition av repliker som saknar emotionell tyngd. De får inte fram de känslor som borde framkallas för att åskådarna ska kunna relatera till karaktärerna.

Översättningen av manuset är helt ointressant. Känslan av att tragedin i historien flyter bort är påtaglig. Även de mest känslosamma stunderna saknar djup. De känns som en klumpig presentation av dialog. De utforskar inte mänskliga relationer på djupet.

För att vi ska förstå Andrés förvirring, säger Sara Cronberg i programmet; har hon fokuserat på att förstärka Andrés perspektiv. Hon har gjort det genom ljud och ljus. Visst hör man och ser det. Men det är alldeles för flummigt i sina ljud och ljusskiftningar.
Man ska inte behöva kämpa för att förstå vad som sker på scenen. Hade jag inte sett filmen så förstår man knappast Andrés förvirring då han möter de olika personerna.

Jag tänker på hur Anthony Hopkins i filmen The Father gjorde ett så starkt intryck. Jag kan inte låta bli. Jag jämför omedvetet. Med sin briljanta tolkning lyfte han hela berättelsen till nya höjder. Liksom de andra medverkande i filmen; på scenen är det helt urvattnat. Duktiga skådespelare sjunker i sina prestationer. De lyser inte när de inte får den styrning de behöver.

Anders Beckman minns jag som en intressant skådespelare från Skånska Teatern i Landskrona. Här gör han ett blekt intryck som den åldrande dementa mannen André.
Om han fått för lite repetition låter jag vara osagt, men den osynliga kemin i karaktären saknas helt.

Skådespelaren Lars Väringer har på grund av sjukdom fått hoppa av i rollen som André.
Detta har säkert påverkat produktionen och dess helhet. Det går dock inte att lägga hela ansvaret på skapandeprocessen.

Här finns dock inga minnesvärda prestationer. Det finns inget som skulle kunna ge publiken något att ta med sig hem. Här faller allt platt. Här finns varken en spänning eller något att bli engagerad i; som dramat visas fram på Intiman.

Det är en besvikelse, särskilt med tanke på den potential som detta material hade. Kanske är det dags för en djupare reflektion över hur dramatiska verk ska återspeglas på scenen. Vad krävs för att faktiskt fängsla och beröra publiken?

Foto Emmalisa Pauly. Anders Beckman och Karin Lithman.
Av Florian Zeller. Originaltitel Le Père. Översättning Lisa Lindberg. Fransiska Zahle Scenografi & kostym. Anton Elmgren Dramaturg. Ljus Stuart Bailes, Ljud Jonas Vest.
Regi Sara Cronberg. På scen är Anders Beckman, Karin Lithman, Johannes Wanselow, Elodie Terselius, Martin van Engers Hendrikse och Josefin Iziamo.