Lohengrin/Malmö Opera

Modernitet och tradition i Wagners Lohengrin

För första gången får vi se Wagners Lohengrin på Malmö Opera. Det är en storslagen och maffig opera där stora körverk får ta sin plats med ljuvliga solistinsatser.

Det är en märklig scenuppsättning. Men det är också en saga, en myt eller legend som Wagner var så fascinerad av. Vid en första anblick kan man känna att det här är en traditionsenlig opera. Men regissörens kreativa val ger verket en modern twist.

Det är svårt att förstå hur regissören Charlotte Engelkes har tänkt. Varför står kören med varsin pinne? Det hela är så utflippat att jag drar på munnen vid flera tillfällen, men det är kanske meningen? Kanske ville Engelkes provocera och väcka frågor om tradition och modernitet i operakonsten. Därmed kanske varje pinne blivit en symbol för att bryta det förväntade. Detta kan leda till spännande diskussioner både på och utanför teatern.

Berättelsen om Elsa som blivit anklagad för att ha dränkt sin bror får plötslig hjälp. En riddare kommer, dragen av en svan. Det är en scen som verkade lovande, men som i stället för att skina kändes lite platt. En sådan inträdespunkt till sagans värld borde ha fått ett kraftfullare och mer fängslande utförande.

Första akten är ganska förvirrande och svårförståelig. Kung Heinrich (Luthando Qave) bär ständigt på en fågelholk som spira. Han är också utklädd som om han ska på dragshow. Detta gör att han kan framstå som en komisk karaktär. Men det blir en distraktion snarare än ett humoristiskt inslag. Liknande är hans följe, där kläderna gör det svårt att förstå deras roller och syften. Här finns varken rim eller reson, mer än att skratta åt de lustiga kostymerna.

Det här är riddarromantik och nog så underhållande. Om man bortser från första akten. Den är mer konsertant och ganska stillastående. Ett drag som kändes frustrerande då man väntar på en mer dynamisk upplevelse. Det var som en nedtrappning av spänningen.

Jag hade velat se en helt annan scenografi. Nu är den nästintill trist. Det är lite skrämmande med dess stora stenblock, som snarare skapar en känsla av isolering än av en sagolik värld. Istället för att vara en sagoskimrande upplevelse känns det som om vi fastnat i en dystopisk version.

Charlotte Engelkes är känd för att ensam ha gjort hela den här operan på scen, det vill säga samtliga roller. Hon är också skådespelare och performanceartist, vilket man märker tydligt i valet av de märkliga dräkterna. Att det här är hennes debut som operaregissör är imponerande.

Här finns lite väl mycket av det goda. Ibland kan det kännas som att det som gör det unikt också skapar förvirring. Det man kan kalla överbelastat. Vad betyder alla de symboler som finns på dräkterna? Varför ser dräkterna ut som de gör på körmedlemmarna? Det är väldigt otydligt och blir rena gissningsleken.

Kören sjunger exemplariskt och väl i takt med den eminenta dirigenten Patrik Ringborg.
Patrik är alltid en fröjd att ta del av, då han dirigerar så inlevelserikt och med känsla.
Ringborg lyckas få fram den dramatiska kraft som musiken kräver. Det gör att man som åskådare verkligen känner musiken i hjärtat.

Det finns inget att klaga på hos solisterna. Samspelet mellan Joachim Bäckströms tenor som Lohengrin och Sabina Bisholts mezzo som Elsa fungerar mycket väl. Deras sångröster är ljuvliga och har den klarhet och bärighet som behövs för dessa krävande roller. De lyckas förmedla en djup känsla av längtan och osäkerhet som verkligen bär operans narrativ.

Martina Dike som Ortrud blir till en otäck häxa som Martine förvaltar väl. Hennes sopran och utlevelse kommer väl ut från den stora scenen. Det är en prestation som lyfter hela produktionen och ger en mörk dimension till berättelsen.

Musiken är välljudande, stark och överdådig. Precis så som Wagner ska låta.

Genom hela operan är musiken en konstant källa till dramatik och känslor. När kören tar i för fullt är det underbart och pampigt. Kraften är sådan att man nästan blåser bort från sin publikplats. När man får uppleva opera så här är det som bäst. Det är magnifikt där musiken blir både en del av berättelsen och en känslomässig resa.

Vill man ha en totalupplevelse av Wagners musik så är det här verkligen någonting att rekommendera. För varje akt blir berättelsen mer intressant; både musiken och librettots spänning ökar. Med varje ton och varje sång blir man mer insnärjd i den magiska världen, trots de visuella utmaningarna.

Denna upplevelse visar att även när allt inte stämmer kan musiken och sångens kraft fortfarande hålla oss fascinerade och förtrollade.

Musik & libretto Richard Wagner, Dirigent Patrik Ringborg, Regi Charlotte Engelkes. Scenografi Linus Fellbom, Kostym- & maskdesign Anna Ardelius, Ljusdesign Linus Fellbom, Koreografi Eytan Sivak, Videodesign Johannes Ferm Winkler.
Medverkande är Joachim Bäckström, Sabina Bisholt, Nicolai Elsberg, Ólafur Sigurdarson. Martina Dike, Luthando Qave, Birgir Stefánsson. Staffan Lindberg, Eric Lavoipierre, Eric Roos, Marta Cecilia Saelöen. Sara Swietlicki, Emma Björkegren, Lindsay Johnson, och Enya Lager. Samt Alvar Hjalmarsson, Astrid Asp Jørgensen, Thomas Pålsson, och Jakob Stierna. Malmö Operaorkester & Operakör.