Köpenhamnstrilogin/Intiman/Malmö stadsteater

Psykisk ohälsa i Tove Ditlevsens liv

Det är en stark och krävande uppsättning som visas fram, fast med en mycket märklig regi som skulle passa bättre som skolteater, än vuxenföreställning.

Det hela är ett barnsligt och naivt sätt att tolka den danska författaren Tove Ditlevsens liv. Skådespelarna går in och ur flera roller, förutom Kajsa Ericsson som spelar Tove, fast Kajsa gestaltar Tove från det att hon är barn och fram till hon försvinner i dimman.

Hela första akten är väldigt lekfull och lite väl ostrukturerad där man spelar på ett förhöjt och teatralt vis som gör att jag har svårt att ta karaktärerna på allvar. Man kan nästan få känslan av att detta är en lekstuga snarare än en dramatisk skildring av Ditlevsens turbulenta liv. Man skulle kunna argumentera för att en sådan lekfullhet kan ha sin plats i teaterns värld, men när man hanterar ett så komplext och djupt tema som psykisk ohälsa och missbruk skulle man kanske hoppas på en mer seriös och engagerande framställning.

På ett tablåartat vis som är väldigt stiliserat visas det fram scener som ofta påminner om en form av berättarteater som blir mer läsartat istället för skådespelarmässigt. Denna approach kan vara både intressant och frustrerande; å ena sidan ger det möjlighet att reflektera över berättelsens teman, å andra sidan skapar det en distans mellan publiken och de känslomässiga händelserna som skildras.

Till en trist scenografi tas spelet ner snarare än lyfts upp. Det är svårt att veta vad man ska tycka om detta sätt att presentera en pjäs. För min del blir det mer minus än plus. Det är som om regissören lurat skådespelarna genom att agera på detta experimentella vis och vill säga till oss i publiken, ”Gick ni verkligen på detta som vi visat fram. Det är enbart ett nytt sätt att spela teater där dåtid och nutid flyter tillsammans.” För min del blir jag väldigt konfunderad och finner det mesta urbota tråkigt.

Under andra akten intensifieras Toves hårda leverne med abort, droger och sprit. Det ger Kajsa Ericsson möjlighet till att få leva ut och bli ett med rollen som Tove. Hennes medskådespelare sekunderar henne väl genom deras träffsäkra galleri av olika typer. Speciellt blir jag imponerad av Karin Lithmans roll som Toves mamma, som verkligen lyckas fånga den komplexa relationen de emellan. Den dynamiken tillför en djupare dimension till föreställningen och belyser den känslomässiga kampen som Tove upplevde.

I arbetarklassens och borgerskapets Köpenhamn där männens ord var lag får Tove Ditlevsen kämpa hårt för att få ett erkännande som författarinna. Fler olika män passerar revy i hennes liv och allt har sitt pris, här blev det drogerna och alkoholen som knäckte henne.

Historien illustrerar på ett skarpt sätt de hinder kvinnor stod inför under den tiden, och hur Ditlevsens liv verkligen var en kamp för att bryta sig loss från de begränsningar som samhället satte. Genom hennes berättelse framträder en tragisk men också inspirerande bild av en kvinna som vägrar ge upp, även när omständigheterna är som svårast.

Av Tove Ditlevsen, Dramatisering och översättning Tom Silkeberg, Regi Anja Susa, Scenografi Helga Bumsch, Kostym och mask Maja Mirkovic, Ljus Emanuel Arvanitis, Ljud och komposition Andreas Huumonen, Koreografi Damjan Kecojevic, Dramaturg Anton Elmgren. I rollerna Kajsa Ericsson, Karin Lithman, Erik Olsson, Erik Borgeke och Johanna Malm. Den 25 mars 2026