Snyggt, fantastiskt och mästerligt!
Helt underbart att få bevista en så fulländad opera. Här finns musiken, handlingen och sångare som kan ge rättvisa åt verket. Det är bara att gratulera Malmö Opera för denna helgjutna uppsättning.
Staffan Valdemar Holms regi börjar stiliserat och snyggt med de stillastående sångarna. Som en tavla att bara njuta av. Då sångarna tar ton hör man från solisthåll att det här har ovanligt hög klass. Vilken njutning! Det är en opera som har hela känsloregistret. Att höra Fredrik Zetterström och Paulo Ferreira duellera med sina röster är en upplevelse som bara det är värd biljetten.
Bente Lykke Møller fortsätter med sin småskaliga scenografi från förra succén, Aida. Det här är minst lika bra. Stora stenblock dominerar den första akten. Det fungerar förvånansvärt trovärdigt som Venedig på 1600-talet. Andra aktens fond har en skeppssida där humorn triumferar. Oerhört kul att se på då sångarna sjunger och agerar. Tredje akten har en öppning som i filmen Goldfinger med dess guldbeklädda fond. Där står Fredrik Zetterström. Han skulle mycket väl kunna vara Oddjobb, den hemska underhuggaren i Goldfinger. Hans röst är grym och uttrycksfull. Fast lika grym är basen Insung Sim, som ledare för inkvisitionen. Han vill döda sin genuesiska dam (Laura Adorna) som sviket honom. Géraldine Chauvet gestaltar Laura kyligt men klartänkt. Hennes mezzosopran är mer än hörvärd. Herrar i frack och damer i vackra gula klänningar festar i bakgrunden. Allt spel försigår längst framme vid rampen, men det fungerar alldeles utmärkt.
Kören imponerar med sitt skådespel och välsjugna partier. Det är okunnigheten mot kunskapen den här operan berättar om. Det är ond bråd död och en mörk och dyster tid. Maria Streijffert som Den blinda attackeras av pöbeln som vill döda henne. De är rädda för det okända och mystiska som Maria representerar. Maria Streijffert agerar och sjunger fantastiskt trovärdigt i den här rollen.
Det enda tvivlet i denna uppsättning är baletten på festen. Även om den är stilig att se på så kunde man tagit bort den. Den är alldeles för lång, tar ner tempot och intresset från föreställningen.
Amilcare Ponchiellos La Gioconda sammanfattar vad opera är. Musiken, librettot och dramatiken kan inte bli bättre. Ofattbart att man inte sätter upp detta stycke oftare. Men det kräver sina sångare vilket man har i denna uppsättning. Elena Mikhailenko är La Gioconda.
Scenografi & kostym: Bente Lykke Møller, Koreografi: Tim Matiakis, Ljus: Torben Lendorph, Regi: Staffan Valdemar Holm, Dirigent: Alberto Hold-Garrido
Medv Elena Mikhailenko, Maria Streijffert, Géraldine Chauvet, Paulo Ferreira, Insung Sim, Fredrik Zetterström m fl
MÅNSSONSKULTUR.SE 