Utøya/Film av Erik Poppe

MMM
Skrämmande nära verkligheten

Det är starkt, närvarande och riktigt obehagligt. Man känner att man är på plats för den bisarra händelse som skakade hela Norge. Den kyliga vinden sveper genom gatorna, och varje ljud ekar som en påminnelse om det som har hänt. Människor omkring en viskar tyst, deras ansikten präglade av förvåning och sorg, som om de försöker förstå de ofattbara händelser som fällts ut i deras hemstad. Det är en känsla av kollektiv trauma; en osynlig barriär av skräck och osäkerhet hänger i luften, vilket gör det nästan omöjligt att inte känna sig djupt berörd av denna tragiska verklighet.

Filmen börjar förtjänstfullt utan någon reklam. Vi kastas direkt in i händelsernas centrum där huvudrollsinnehavaren Kaja talar rakt in i kameran. Hon bedyrar att vi befinner oss på en lugn plats, omgiven av grönskande träd och en stilla sjö som reflekterar solens gyllene strålar. Snart blir vi varse om att det är ett mobilsamtal Kaja har till sin mamma, där hennes röst, fylld av omtanke och oro, ekar ut över naturens tystnad. Kaja försöker förmedla sin känsla av trygghet, men vi kan känna en viss nervositet i hennes tonfall, som om hon bär på en hemlighet som hon ännu inte är redo att dela.

Öppningsscenen blir desto mer skrämmande då vi alla känner till vad som hänt på Utøya. Snart kommer idyllen att förändras för flera av de ungdomar som har kommit dit för att studera, ha kul och umgås, i vad som var avsett att bli en oförglömlig sommarvecka fylld av glädje och kamratskap. Istället blir det den plats där de tog sina sista steg, en plats som skulle ha varit ett minne av skratt och gemenskap, men som istället förvandlas till en tragisk symbol för förlust och sorg. De ungdomar som en gång skrattade och njöt av sin frihet kommer nu att konfronteras med en verklighet som ingen av dem skulle ha kunnat föreställa sig.

Filmen präglas av skott och förtvivlade ungdomar. De gråter, skriker och springer omkring. Ingen vet egentligen vad det är som händer och flera tror att det är poliser som skjuter efter dem.

Den frustration, ångest och rädsla som ungdomarna visar upp ger en känsla av deras sista sekunder i livet. Deras uttryck speglar en djup desperation och en kamp för att finna mening i en värld som ofta känns för hård och ogästvänlig. Det här är en stark och tankeväckande film som manar oss att reflektera över våra egna liv och de utmaningar som våra unga står inför. 69 ungdomar miste sina liv, och varje förlust är en påminnelse om hur bräckligt livet kan vara, vilket gör att filmen träffar oss ännu mer i hjärtat.

Regi Erik Poppe