Olivia Stevens Passion/Victoriateatern i Malmö

MMM
En teaterupplevelse med mörker och mystik

När Olivia Stevens intar scenen så är det i nästan totalt mörker, vilket sätter en dämpad och hypnotisk atmosfär som håller publiken på tårna. Det är oklart om det är den dunkla belysningen eller hennes skarpa, intensiva röst som förmår att fånga åhörarna, men den känsla av mystik som omsluter hennes framträdande lyckas oavsett. Tyvärr sträcker sig detta tillstånd av undermedveten fascinerad närvaro genom hela showen, som känns oändlig. De två akterna blir tröttande och oinspirerade, då många av de låtar som framförs saknar den dynamik och variation som krävs för att hålla intresset vid liv under en så lång tid. En akt hade räckt mer än väl, publiken börjar känna sig uttråkad av det repetitiva upplägget, som snarare drar ner energin än att lyfta den.

Olivia berättar om när hon kom till Malmö och fick drömrollen som Sally Bowles i Cabaret. Det var när Malmöregissören Ronny Danielsson hade sin storhetstid på Studioteatern, där proffs och amatörer samspelade på ett sätt som verkligen fångade publikens hjärtan. Det kunde medverka upp till hundra personer i de största föreställningarna, vilket skapade en unik och dynamisk atmosfär på scenen. Ronny valde de mest udda spelplatser han kunde finna i Malmö, vilket ledde till kreativa och oväntade scenarier, och det blev hans signum som regissör. Cabaret spelades i en flyghangar på gamla Bulltofta där Olivia Stevens gjorde en värdig prestation, som fångade både kritiker och åskådares uppmärksamhet.

Olivia har också gestaltat Anita i West Side Story på Riksteatern i Stockholm, där hennes kraftfulla röst och uttrycksfulla skådespeleri fick stort beröm, hon har arbetat med världsberömda Ariane Mnouchkine i Théâtre du Soleil i Paris, en erfarenhet som gav henne en djupare insikt i teaterkonstens magi och komplexitet. Förutom dessa framträdanden har hon även gjort en del filmroller som inte bara har visat hennes mångsidighet som artist, utan också har öppnat dörrar till nya möjligheter. Nu väntar en huvudroll i One Hit Wonder i London, en fantastisk chans att nå ut till en internationell publik och utmana sig själv som skådespelare.

Edith Piaf är en favorit hos Olivia, men jag kan inte påstå att jag blir särskilt berörd av hennes tolkningar. Där låg Rikard Wolff närmre, med sin förmåga att fånga livets nyanser och skapa en stark emotionell koppling till publiken, något som gör att hans framträdanden fortfarande lever kvar i minnet hos många.

Det är en småtrevlig föreställning men som aldrig riktigt griper tag i publiken. Den ätande publiken applåderar artigt, fast kvällens kraftigaste applåd får den duktiga pianisten, vars skicklighet och känsla för musiken verkligen lyfter stämningen i rummet.

Olivia berättar om regissörer som hon har fått byta ut och här hade det verkligen behövts ett byte. Det borde kortats och tätats samt strykas i manus, med mer fokus på de mest engagerande delarna av berättelsen. Då kunde det blivit riktigt bra! En mer genomtänkt struktur och en djupare karaktärsutveckling hade förmodligen även kunnat öka publikens intresse och förmåga att knyta an till de olika karaktärerna.