Lena/Film av Isabel Andersson

MM

Nyman i rampljuset: Dokumentärens brister avtäcks

Att göra ett porträtt av Lena Nyman verkar inte det lättaste, om man ska döma efter denna dokumentär. Här saknas både spänst och spänning.

Vi som varit med ett tag minns när Lena började agera på film, i den då så chockerande, 491. Hon fortsatte i de personliga, Jag är nyfiken Gul och senare Blå. Filmer som handlade om Lena som person och regisserades av den egensinnige Vilgot Sjöman. Idag totalt ointressanta, men då ansågs som vågade och provocerande. På grund av nakenscenerna drog de storpublik och främst i USA. Fast miljonerna rullade in så fick Lena Nyman enbart sitt gage på 35000 kronor.

Lena hade en förkärlek för sin försupne pappa. Senare i livet blir också Lena beroende av alkoholen.

Jag gjorde en intervju med henne -85 på krogen, där blev spritnotan ovanligt hög. Det är tragiskt att hennes liv slutade så illa, men hennes sjukliga behov av pappan, påverkade säkert hennes alkoholbehov. Sin mamma visade Lena inget vidare intresse av. Även om det var hon som drog in pengarna till familjen.

Lena växte upp i en typisk arbetarfamilj på -40-talet i Stockholm. Hennes söderslang följde henne in på scenen, vilket också blev hennes unikum. Lena blev samma scenpersonlighet som Ernst Hugo Järegård, med sin skånska dialekt. Att geniförklara Lena Nyman för att hon var en bra skådis är verkligen att ta i, även om det var bland annat Ingmar Bergman, som sa det.

Det märks att det är en ung kvinna som har gjort dokumentären, då hon inte var med när Lena levde och verkade. Med en regissör som var med då det begav sig, kunde säkert filmen blivit mer levande och intressant. Dokumentären utforskar inte på djupet de komplexa relationerna och de känslomässiga konflikterna som präglade Nymans liv.

Istället får vi en ytlig översikt, som kanske skulle kunna ha fördjupats med intervjuer från hennes samtid och med människor som verkligen kände henne. Det hade också gett en mer nyanserad bild av hennes prestationer och den tid hon verkade i, där mycket av hennes arbete skedde i en kontext av sociala och kulturella förändringar som är viktiga att förstå.

Nyman framstår som en produkt av sin tid, med en karriär som speglar både det nya och det gamla, och som belyser den tidens normer och begränsningar. Hade dokumentären valt att fokusera mer på dessa aspekter, och kopplat dem till hennes agerande och livsval, så hade den kunnat göra så mycket mer än vad den lyckas med idag.

Det finns så mycket mer att säga om Nyman, och hennes livsverk förtjänar att utforskas djupare. Med en mer insiktsfull och erfaren regissör hade vi kanske fått se en side av Lena som gått förlorad i tidens dimmor.

Regi Isabel Andersson.