Lena/Film

Att göra ett porträtt av Lena Nyman verkar inte det lättaste, om man ska döma efter denna dokumentär. Här saknas både spänst och spänning.

Vi som varit med ett tag minns när Lena började agera på film i den då så chockerande, 491. Hon fortsatte i de personliga, Jag är nyfiken Gul och senare Blå. Filmer som handlade om Lena som person och regisserades av den egensinnige Vilgot Sjöman. Idag totalt ointressanta, men då ansågs som vågade och provocerande. På grund av nakenscenerna drog de storpublik och främst i USA. Fast miljonerna rullade in så fick Lena Nyman enbart sitt gage på 35000 kronor.

Lena hade en förkärlek för sin försupne pappa. Senare i livet blir också Lena beroende av alkoholen. Jag gjorde en intervju med henne -85 på krogen där notan blev ovanligt hög.
Det är tragiskt att hennes liv slutade så illa men hennes sjukliga behov av pappan påverkade säkert hennes alkoholbehov. Sin mamma visade Lena inget vidare intresse av. Även om det var hon som drog in pengarna till familjen.

Lena växte upp i en typisk arbetarfamilj på -40-talet i Stockholm. Hennes söderslang följde henne in på scenen, vilket också blev hennes unikum. Lena blev samma scenpersonlighet som Ernst Hugo Järegård var med sin skånska dialekt. Men att geniförklara Lena Nyman för att hon var en bra skådis är verkligen att ta i, även om det var bland annat Ingmar Bergman, som sa det.

Det märks att det är en ung kvinna som har gjort dokumentären då hon inte var med när Lena levde och verkade. Filmen kunde då ha gjorts på ett helt annat sätt och därmed blivit mer levande och intressant.