MM
Lasse Hallström är en regissör, som gjort många bra filmer. Fast här blir det knappast godkänt.
Lasse har valt att ta sig an ämnet spiritism och om konstnären Hilma af Klint. Hon var verksam i Sverige i slutet av 1800-talet fram till 1944. Tillsammans med andra andligt sökande kvinnliga konstnärer bildade hon, De fem. Hilma var också teosof och mycket intresserad av Rudolf Steiners färglära. Tyvärr fick hon aldrig något erkännande av honom. Det grämde henne mycket, vilket visas i filmen. Där svärmar hon enormt för Rudolf Steiner. Rudolf var otroligt populär i Sverige.
Hilma spelas som ung av Lasses dotter, Tora Hallström, hon gör en mycket bra debut och är självklar som filmskådespelare. Hennes framställning av Hilma sjuder av liv och aktivitet.
Senare i livet är det Lena Olin som spelar Hilma, även en fin och trovärdig gestaltning, men Lena är med så lite, så märkligt att hon står som affischnamn.
Här är det fokus på Tora och hennes grupp, De fem, där intriger spelas upp mellan Anna Cassel (Catherine Chalk) som Hilma är tillsammans med, men Annas hushållerska kommer emellan. Tyvärr har filmen för mycket fokus på triangeldramat. Det sackar filmen en aning och man tappar fokus på det väsentliga.
Det verkar som Hallström fallit för tidens nyck att det måste finnas lesbiska scener och att Hilmas förhållande är det viktigaste i filmen. Istället borde det vara Hilmas andliga sökande. Det berörs mer på ytan än på djupet. Därför fungerar inte filmen fullt ut. Hilma är mer lekfullt gjort än en film om Hilmas stora intresse för spiritismen och teosofins djupare innebörd.
Hilma är ingen svenskspråkig film fast den spelats in i Sverige. Här är det en blandning av internationella skådespelare, där alla talar engelska. Synd, då det blivit mer realistiskt med enbart svenska skådespelare.
Läs även min recension av Hilma af Klint/Moderna Museet i Malmö
Regi Lasse Hallström. Medv Lena Olin, Tora Hallström, Catherine Chalk, Jazzy de Lisser, Lily Cole, Anna Björk, Adam Lundgren, Tom Wlaschiha, m fl.
MÅNSSONSKULTUR.SE 
Jo, jag kan i stort hålla med, men de ”andliga djupen” illustreras av de återkommande lodandena av sjödjupen. Det blir ganska märkligt med en svensk produktion om svenska personer i Sverige (även om det mesta är inspelat i Litauen i linje med tidens ekonomiska märkligheter) där man mest bara pratar engelska, med utländska aktörer, även om det är så Hollywood oftast gör. Men med Viaplay som producent med sina stora (orealistiska) internationella ambitioner, så går de kommersiella kraven före allt annat. Jag har svårt att tro att trion Hallström–Olin verkligen kan tycka det känns bra, trots vanan vid Hollywood. Att skildra andlighet på film är inte det lättaste, särskilt som de flesta i kulturvärlden (liksom i övrigt) inte har mycket kontakt med denna sida av existensen, så inte blir af Klints målningar mer förstådda idag än på hennes tid. Det är mer intresset för ”modern konst” och kvinnliga pionjärer som väcker större internationell fascination idag, ungefär som för den likaledes andligt inspirerade olyckskollegan Vincent van Gogh. Hur många förstår idag att hans spiralformer etc kommer av ett andligt högre seende?
GillaGillad av 1 person