Deep Purple/Tivoli i Köpenhamn

MM

En konsert med blandade känslor

På ett fullsmockat Planen i Tivoli börjar Deep Purple mycket lovande med Highway Star. Sen går det bara neråt. Långa gitarr- och orgelsolon blir enbart tröttande, för både kropp och själ. För att inte tala om ett bassolo.

Ian Gillan har fortfarande en bra röst, så det var glädjande att höra på.
Det är alltid en fröjd att höra honom, särskilt när han framför klassiska låtar som Highway Star. Trots att han är äldre har han lyckats behålla en del av sin styrka, vilket är värt att uppskatta. Det skulle dock vara intressant att se hur han hanterar låtar som kräver högre toner. De spelade inte två av mina favoriter, Speed King och Child of Time, vilket var en besvikelse. Gillan klarar nog inte de höga tonerna längre, men han sjöng Highway Star briljant. Liksom på övriga låtar visade han att han fortfarande har en passion för musiken.

Under konserten blev det tydligt att bandet hade en tendens att låta vissa instrumentala inslag ta över showen. Ian behövde antagligen vila rösten emellanåt, då ett av flera onödigt långa gitarrsolon av Simon McBride tog överhanden.
Det kändes ibland som att dessa solos snarare drog ner energin än att lyfta den.
Lika urtråkigt var det med Don Aireys oändliga orgelsolon.
En mer balanserad uppsättning hade förmodligen skapat en mer sammanhängande och engagerande upplevelse för publiken.

Deep Purple borde istället ha fokuserat på deras största hits. Detta är särskilt viktigt med tanke på att det kan vara den sista turnén de gör. Det skulle ha varit en perfekt möjlighet att ge fansen det de verkligen ville ha. Woman From Tokyo borde vara obligatoriskt, samt ovannämnda låtar, för dessa är tidlösa och älskade av många.

Mest fokus låg på albumet Machine Head från -72, där vi fick hela sex låtar. Det är lite mycket från ett album med bara två bra låtar. Dessa är nämnda Highway Star och Smoke on the Water. Det känns som att bandet missade chansen att blanda in fler av sina hits. Smoke… kommer sist men det är då som det riktigt lyfter. Publiken sjunger med. Detta skapar en fantastisk atmosfär. Tyvärr fördes denna energi inte in i fler låtar under kvällens gång.

Som extranummer spelade de covern Hush, som finns med på deras album, Shades of Deep Purple, från -68. Ett bassolo från Roger Glover kom efter, vilket kändes som ett avslut på konserten. Då var det dax att ta tåget till Malmö, med blandade känslor kring vad vi precis hade upplevt.