Ett kraftprov av Arina Katchinskaia
Att stå på scen ensam i över en och en halv timma kräver sin person. Detta har Arina Katchinskaia gett sig i kast med; tillsammans med regissören Natalie Ringler.
Tyvärr blir inte utfallet det bästa. Detta av flera orsaker. Scenen är för stor. Ett sånt här drama kräver en liten intim scen. Vi i publiken bör ha en närhet, där man är delaktig med skådespelaren. Spelet blir som en fattigmansuppsättning med den lilla dekoren. Den hade passat bättre i en fri teatergrupp än på en stor stadsteater.
Det är ett känsligt ämne om våldtäkt. Ska det beröra en på djupet så räcker det inte som det görs i den här uppsättningen. En ensam skådespelare med en boxningsboll, overhead-apparat samt några klädbyten; det gör ingen spännande föreställning. Möjligtvis om det hade varit en mer erfaren och karismatisk skådespelare.
Gör man en monolog så måste man kunna fängsla publiken hela tiden. Här blir det som en lång textmassa som inte träffar en så som den borde.
Arina som försvarsadvokaten Tessa Ensler jobbar på bra. Hon får oss att förstå att hon är en framstående brottsmålsadvokat som försvarar våldtäktsmän. Hon blir senare själv våldtagen. Tessa hamnar då framför skranket som en övergiven kvinna som pressas till att erkänna att hon samtyckte till våldtäkten.
Monologen ger en fadd eftersmak om hur rättsväsendet fungerar. I det syftet fyller pjäsen en mening, som är nog så beundransvärd.
Foto Emmalisa Pauly
Prima Facie av Suzie Miller
På scen Arina Katchinskaia, Regi Natalie Ringler, Scenografi & kostym Rikke Juellund
Upptäck mer från MÅNSSONSKULTUR.SE
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
MÅNSSONSKULTUR.SE 