Ett kraftprov av Arina Katchinskaia
Att stå på scen ensam i över en och en halv timma kräver sin person, en skådespelare som både orkar bära texten och samtidigt hålla publikens koncentration i ett fast grepp. Detta har Arina Katchinskaia gett sig i kast med; tillsammans med regissören Natalie Ringler har hon antagit uppgiften att förkroppsliga och gestalta ett tungt, moraliskt laddat ämne i monologform.
Tyvärr blir inte utfallet det bästa, trots den ambitiösa ansatsen. Detta av flera orsaker. Scenen är för stor, vilket skapar ett fysiskt avstånd som också blir ett känslomässigt avstånd. Ett sånt här drama kräver en liten intim scen, där varje andning, blick och paus får betydelse. Vi i publiken bör ha en närhet, där man är delaktig med skådespelaren och känner att man nästan sitter i samma rum, snarare än som här, där det lätt upplevs som om spelet försvinner ut i tomma intet.
Spelet blir som en fattigmansuppsättning med den lilla dekoren; de få scenografiska elementen räcker inte för att fylla ut rummet eller ge de bilder som texten antyder. Den hade passat bättre i en fri teatergrupp än på en stor stadsteater, där förväntningarna på gestaltning, form och visuellt uttryck är högre och där rummet kräver ett annat sceniskt tryck för att berättelsen verkligen ska bära.
Det är ett känsligt ämne om våldtäkt som behandlas, och just därför ställs extra höga krav på hur det gestaltas på scen. Ska det beröra en på djupet så räcker det inte som det görs i den här uppsättningen; man saknar den där konsekventa uppbyggnaden av spänning och den psykologiska fördjupning som långsamt kryper under huden.
En ensam skådespelare med en boxningsboll, overhead-apparat samt några klädbyten; det gör ingen spännande föreställning i sig, särskilt inte på en så stor scen där varje föremål blir litet och nästan anonymt. Möjligtvis hade detta enkla uttryck kunnat fungera bättre om det hade varit en mer erfaren och karismatisk skådespelare, någon som med minsta gest och tonfall kunnat ladda objekten med symbolik och skapa en större dramatik än vad själva texten erbjuder. Här stannar det i stället ofta vid en uppräkning av skeenden, där de sceniska medlen inte riktigt stärker eller fördjupar texten utan mer illustrerar den.
Gör man en monolog så måste man kunna fängsla publiken hela tiden, både genom rytm i språket och genom ett föränderligt sceniskt uttryck. Här blir det som en lång textmassa som inte träffar en så som den borde; orden flyter förbi utan att riktigt hugga tag, och de nödvändiga variationerna i tempo, tonläge och intensitet uteblir. Man förstår vad som sägs, men man hinner inte alltid känna det på djupet, och den emotionella kurvan förblir för jämn för att verkligen gripa tag från början till slut.
Arina som försvarsadvokaten Tessa Ensler jobbar på bra och visar tydligt den professionella fasad som präglar rollen. Hon får oss att förstå att hon är en framstående brottmålsadvokat som försvarar våldtäktsmän, en person som är van vid att hantera svåra fall och argumentera för män vars handlingar väcker starka känslor. Hon blir senare själv våldtagen, och i denna förskjutning från distanserad yrkesperson till utsatt individ finns en stark potential. Tessa hamnar då framför skranket som en övergiven kvinna som pressas till att erkänna att hon samtyckte till våldtäkten, vilket sätter hennes tidigare yrkesroll i ett skarpt och obehagligt ljus. Kontrasten mellan hur hon tidigare talat om offren i rätten och hur hon nu själv blir bemött antyder en kritik mot ett rättssystem där makt, språk och tolkningar ofta går före den drabbades upplevelse, men denna tematik skulle ha vunnit på en mer konsekvent och djupgående scenisk bearbetning.
Monologen ger en fadd eftersmak om hur rättsväsendet fungerar, hur ord kan vridas och vändas tills ansvaret tycks glida bort från förövaren och landa hos den som redan är utsatt. I det syftet fyller pjäsen en mening, som är nog så beundransvärd: den påminner oss om sprickorna i systemet och om hur svårt det är att få upprättelse när berättelsen om vad som hänt ifrågasätts på detaljnivå. Trots bristerna i den konstnärliga helheten finns därmed en kvarhängande tanke om skuld, skam och juridik som stannar kvar efter föreställningen.
Foto Emmalisa Pauly
Prima Facie av Suzie Miller
På scen Arina Katchinskaia, Regi Natalie Ringler, Scenografi & kostym Rikke Juellund
Upptäck mer från MånssonsKultur.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
