Amy Helm Band/Medley i Malmö

MMM

Mer rock än country och Americana

Många av oss som kom trodde att det skulle bli en akustisk Americana-konsert. Istället blev det en rockkonsert. Det var ylande gitarrer, trumsolo och Amy Helm, på bas och ukulele.

Konserten började stillsamt med Amy Helm och hennes ukulele. Ganska så snart visade det sig att det skulle bli en Rock ‘n’ Roll-kväll med högljudda gitarrer och energisk atmosfär. Först var det en lugn upplevelse, men det transformeras snabbt till något mer intensivt. Publiken, som initialt satt avslappnat, började snart att stå upp och röra sig i takt med musiken.

Inte så lugnt och behagligt som jag hade föreställt mig. Men det är ändå så pass bra och intressant att det var värt att lyssna på. Speciellt Amys röst, som är både kraftfull och känslosam, men även musikerna bidrog starkt till helhetsintrycket. Kanske speciellt gitarristen Dan Littleton. Hans solo på sin Gibson var en av konserten höjdpunkter. När han började köra solo, kändes det som om tiden stod still. Han var helt makalöst duktig på sitt fingerspel, och publiken fångades verkligen av hans skicklighet och passion.

Basilisten Adam Minkoff låg inte långt efter då han fick på sig sin vita Fender och Amy trakterade hans bas. Hans spel var både stabilt och innovativt, vilket gjorde att vi verkligen kunde känna rytmen genom hela setet. Ray Rizzo var en taktfast trummis. Hans energi och precision höll uppe tempot. Tillsammans bildade de en stark grund för Amy Helms talang. Där hade Amy Helm ett band. De backade hennes röst väl. Vi kunde höra hur musikerna tillsammans skapade en dynamisk ljudbild.

Amy Helm är dotter till den avlidna trummisen Levon Helm, en legend inom musikscenen. Han spelade i The Band, som först var Bob Dylans kompband innan de gick solo. Amys första platta Didn’t It Rain kom ut 2015. Förra året kom hennes senaste, Silver City. Från den plattan fick vi höra Dear Louisiana. Amy sa att Love Supreme kunde handla om henne själv. Dessa låtar reflekterade en personlig och introspektiv sida av hennes musik, något som verkligen berörde publiken. Sweet Mama från plattan innan, When the Flood Leaves Behind, avverkades i rocktempo. Låten visade att Amy kan balansera olika musikstilar med lätthet.

Efter paus blev det lite väl mycket av gitarristernas utlevelse på sina gitarrer. Det var som att återvända till hippietidens ändlösa gitarrsolon. Musikerna suddade ut gränserna mellan låtar och jam-sessioner. Självklart fanns det också ett trumsolo, precis som på den tiden. Ray Rizzo visade då att han var fenomenal på sitt instrument. Hans solo var både tekniskt imponerande och fylld av känsla, vilket fick publiken att jubla.

En kväll som inte riktigt tog vara på det material som Amy Helm släppt på skiva. Det varsamma, skira och stämningsfulla sättet att leverera en sång.

Under konserten saknades ett piano, blås och några kvinnor i kör, även om både Dan och Adam körade. Det var tydligt att mer instrumental variation skulle kunna ha lyft upp hela upplevelsen ytterligare. Det var säkert en kostnadsfråga att inte kunna ha fler musiker på scenen.

Ändå lämnade vi konserten med känslan av att ha varit med om något unikt. Vi kände att det fanns mer av Amy Helms talang att upptäcka.