Chicago/Musikal på Malmö Opera

MM

När produktion saknar själ

Mer yta än innehåll är det i denna uppsättning av Chicago. Men det är också väldigt svårt att göra något av denna nummerrevy.

Det har laddats upp med storslagna shownummer, en maffig orkester i bakgrunden; men det lyfter ändå inte riktigt. Trots den bländande produktionen och de visuella effekterna verkar själen i föreställningen saknas. Detta gör att evenemanget stundtals känns som en överdådig yta. Den saknar den djupare resonans man kan förvänta sig av en sådan klassiker.

Regin är delad mellan Ronny Danielsson och koreografen Roger Lybeck; som även gjort koreografin. Det är också höjdpunkten i denna uppsättning. Det är i ensemblenumren som det brakar loss. Det är där något händer som påminner om att vi är i -20-talets Chicago. Dessa nummer har dynamik och energi. Det visar tydligt hur vital och levande musikaltraditionen kan vara. Ibland misslyckas den dock att fullt ut fånga publikens hjärtan.

Den stora överraskningen var Michael Jansson som Amos Hart; sjungande Mister Cellophane.

Hans enkla, men drabbande och övergivna man blev till ett känsloladdat nummer. Michael gör en sympatisk figur som många kan ta till sig. Hans framförande ger en extra dimension till föreställningen och han fick kvällens längsta och starkaste applåd.

Oskar Pierrou Lindén som Mary Sunshine är som vanligt lysande. Men här är det lite sökt att låta honom spela en kvinnoroll. Ronny Danielsson är oftast lite väl glad för att leka med karaktärernas olika sexuella preferenser i sina uppsättningar. Ibland kan det kännas som en gimmick snarare än en meningsfull del av berättelsen.

Ronny Danielssons styrka är att kunna få stora scenerier att flyta, inte att personen blir lika betydelsefull i sin scennärvaro. Vilket man märker tydligt här där aktörerna kämpar på, men det kommer sällan ut något originellt i deras framförande. Det är som om de förlorar sig i den övergripande produktionen snarare än att finna sitt unika uttryck.

Tyvärr är inte den svenska översättningen lika stark som det engelska originalet. Man missar själva andemeningen. Det är synd, eftersom så mycket av dramatikens djup ligger i språket och dess subtiliteter.

Den stora behållningen blir den fantastiska musiken, väl trakterad av Malmö Opera orkester under ledning av Johan Siberg.

Musiken är ett kraftfullt verktyg. Den binder samman de olika elementen av föreställningen. Trots dess brister skapar den fortfarande en engagerande atmosfär.

Detta påminner oss om den oöverträffade kraften i musikalens musikaliska arv. Det är verkligen en upplevelse för öronen och en påminnelse om varför man kallas till teatern.

 Musik John Kander. Sångtexter Fred Ebb.

Översättning: Calle Norlén. Regi Ronny Danielsson/Roger Lybeck, samt koreografi. Scenografi Martin Chocholousek. Kostym och mask Camilla Thulin. I rollerna Åsa Fång, Leila Jung, Richard Hamrin, Michael Jansson, Evamaria Björk, Oscar Pierrou Lindén, Jenny Holmgren m fl. Malmö operaorkester, Dirigent Johan Siberg.