The Waterboys/Slagthuset i Malmö

MMMMM

The Whole Of The Moon; Livemusik och nostalgi 

Sällan har jag sett en så bra musikkonsert. Det är ett band som jag har gillat sedan 1985.
Deras album This Is the Sea kom ut då. Waterboys irländska keltiska folkmusik innefattar även storslagen episk rock. Bandet blandar flera olika genrer.

Jag var tveksam till hur konserten skulle bli. Jag är inte vidare förtjust i deras senaste konceptalbum, Life, Death and Dennis Hopper. Men det visade sig att låtarna lät betydligt bättre live med Hoppers liv projicerat i bakgrunden. Den visuella presentationen gav en djupare förståelse av låtarnas teman. Jag blev positivt överraskad över hur detta förbättrade helhetsupplevelsen.

På det fullsatta Slagthuset översköljde de oss med sina underbara och känslofyllda låtar där Mike Scotts säregna röst dominerade ljudbilden. Han är även en mycket bra sologitarrist. Mike bände gitarren till det yttersta för att krama ut allt han kunde från sin elgura. Detta är folkrock i sin renaste form, uppblandat med gospeltoner från orgel och piano. Stämningen var elektrisk, och man kunde känna hur musiken förenade publiken i ett gemensamt rus av glädje och nostalgi. Nästan som ett väckelsemöte, detta sagt i positiv bemärkelse.

Mike Scott från Skottland har bytt ut sina medlemmar efterhand. Idag består de av keyboardisterna Brother Paul Brown och James Hallawall, Aongus Ralston på bas och Eamin Ferris på trummor. Tillsammans gav de oss ett fantastiskt ljud där medlemmarna fick glänsa på sina instrument. Den dynamik som uppstod mellan dem var påtaglig, och de lyckades skapa en atmosfär som var både intim och storslagen. Varje solo och varje takt kändes som en kärleksförklaring till musiken.

Jag fick höra några av mina favoritlåtar. Dessa inkluderar The Whole Of The Moon, How Long Will I Love You, This Is The Sea och Fisherman’s Blues. Låtar som jag kört otaliga gånger hemma på min skiv- och cd-spelare då plattorna kom ut. Att höra dem framföras live gav mig en helt ny dimension av upplevelsen.

Mike Scott och bandet gav allt under en osedvanligt lång konsert som slutade först klockan 23. Det var så bra att flera ställde sig upp och klappade i bänkraderna. Jag kan bara instämma och är glad att jag äntligen fått se denna fantastiska livegrupp. Deras entusiasm och energi var smittsam, och man kunde inte låta bli att sjunga med i låtarna.

Tillsammans med det norska förbandet Sugarfoot gjorde de en finstämd tolkning av George Harrisons Isn’t It a Pity. Detta avslutade en oförglömlig kväll. Att få vara en del av denna musikaliska upplevelse var verkligen en fest för själen.