MM
Medioker uppsättning
Pelle Erövraren av Billie August på film var en fantastisk upplevelse. Tyvärr kommer inte denna musikteater i närheten. Fast frågan är om man ska kalla det musikteater. Det är inte mycket sång eller musik vi får ta del av. Det är mer som en teaterpjäs. Fast som sådan så stupar den!
Det inleds lovande i denna mäktiga, gamla och gigantiska gasklocka. En liten trupp musiker spelar folkmusik framför en videoprojicerande fond där skådespelarensemblen tar plats.
Spelet börjar men är så stiliserat och stillastående att klockorna stannar. Inte mycket till dramatik eller musikteater vi får till livs. Det segar sig framåt och scenerna blir mer som tavlor att betrakta än spännande dramatik.
I andra akten är det desto mer händelseförlopp som engagerar. Öppningen är storstilad med läraren som står högst uppe i gasklockan där en enorm videoprojicering kommer fram med ett fascinerande och digitalt räknemönster. Flera skolelever är utplacerade längs väggarna och förhörs av den stränga läraren. Mäktigt och storartat!
Barnskådespelarna hör till behållningen och speciellt Julian Horta Meier Clausen som Pelle Erövaren. Han är den stora överraskningen och stjärnan i föreställningen. En riktig naturbegåvning. Honom vill jag ser mer av. Så fort han är på scenen så lyssnar man. Även Østen Borre Simonsen som den otäcka sadisten Herr Eleven imponerar.
Thomas Bo Larsen som Lassefar gör det han ska men inget överraskar. Det är en besvikelse, med tanke på att han var så övertygande i TV-serien Follow The Money. Nu tänker man istället på Max von Sydows mästerliga porträtt från filmen.
Kristian Halken som Förvaltaren gav i sitt svala men uppfodrande sätt en bra porträtt av en psykopat och förtryckare. Morten Suurballe som den rika godsherren tar för sig av allt och alla och främst kvinnorna på gården. Detta straffar sig men innan dess har han gett oss ett diaboliskt porträtt av en överklassmänniska som enbart verkar satt på jorden för att slå ner på alla han ser i sin närhet.
Det är i enskilda prestationer som det glimmar till och blir till bra teater, men jag tror att regissören Katrine Wiedemann har fokuserat för mycket på att det ska vara ett kollektiv i sann proletär anda. Det gör att hela projektet kantrar. Fast Maja Ravns scenografi och kostymer är mycket väl utfört. Liksom videodesignen av Luke Halls.
Det hade kunnat bli riktigt intressant och stor musikteater, men när man skalar bort den mesta musiken och är mer fokuserad på texten än hur det uttrycks, så faller allt ihop som en pannkaka.
Östre Gaesvaerk Teater i Köpenhamn
MÅNSSONSKULTUR.SE 