Mozarts Requiem/Skånes Dansteater på Malmö Opera

En virvlande dans från ungdomen till åldrandet

Åldrandet gestaltas genom Niels Simonsen och Rolf Hepp. Två dansare och koreografer som tidigare varit aktiva på Malmö stadsteater.

Niels och Rolfs inslag är så korta att det är falsk marknadsföring att locka med deras namn. Deras erfarenhet och talang inom dans och koreografi är obestridlig, men i detta sammanhang får publiken inte se dem på det sätt de förväntat sig. Dessutom så dansar ingen av dem, utan är enbart med som statister. Det är en stor besvikelse för de som har följt deras karriärer och hoppats på att få uppleva deras signaturstilar på scenen.

Reklamen med Rolf Hepps ansikte på affisch, program och tablettaskar är mycket välgjord. Den framhäver hans bidrag till den svenska dansscenen och är en hyllning till dansaren och koreografen Rolf Hepp, vars arbete har inspirerat många. Trots den fina marknadsföringen blir det tydligt att det inte finns något substantiellt innehåll när det kommer till deras egna prestationer i produktionen. Publiken lämnas och blir lurad, då förväntningarna inte motsvaras av verkligheten. Det är viktigt för teaterproduktioner att vara transparenta om medverkande för att bibehålla förtroendet hos sin publik.

Örjan Anderssons koreografi och regi är väl så intressant, förutom inslagen där en del män bär på kvinnokläder. Det fyller ingen som helst funktion i det som vi ser på scenen. Denna del av framträdandet kan kännas som en avledning från dansens centrala teman och förespråkade känslor, vilket kan vara frustrerande för publiken som söker en djupare känslomässig koppling.

Vad som verkligen gör föreställningen levande är dock hur dansarna rör sig i takt till den ödesmättade musiken av Mozart. Det är intresseväckande att se hur kropparna med en smidighet ger ett lätt och luftigt intryck. Deras rörelser är harmoniska och uttrycksfulla, vilket skapar en känsla av enhet och samklang mellan musik och rörelse. Speciellt blev jag betagen av Jing Yi Wangs rörelsemönster och energi, men även de andra dansarna hade en imponerande plastik som bidrog till helhetsintrycket av föreställningen. Deras individuella stilar och tekniska färdigheter gjorde att varje framträdande kändes fräscht och fängslande, vilket påpekade hur mångsidig danskonsten kan vara.

Tillsammans med välsjungna Malmö Operakör och de fyra solisterna blev verket intresseväckande att se och höra på. Musiken och dansen blev ett, där de två konstarterna förenades i en perfekt symbios. Åttio minuter utan paus var mer än tillräckligt för att fördjupa sig i upplevelsen.

Ulrik Gads ljussättning och Bente Lykke Möllers scenografi, med den breda och höga trappan, gav ett stämningsfullt intryck. Ljussättningen bidrog till att förstärka känslorna och de olika stämningarna under föreställningen; från det sorgsna och melankoliska till det mer euforiska ögonblicket av dans.

Dansarnas uttryck präglades av detta att sväva mellan liv och död; de gjorde det med sådan grace och känsla att publiken verkligen kunde känna tyngden och betydelsen av dessa teman. Denna djupgående koppling mellan de kroppsliga uttrycken och den musikaliska strukturen gör att man inte bara bevittnar en föreställning, utan också blir delaktig i en större konversation om existens, känslor och mänsklighet.

Koreografi/Regi Örjan Andersson, Dirigent Olof Boman, Musik Wolfgang Amadeus Mozart, Requiem i den av Franz Xaver Süßmayr fullbordade versionen KV 626, Scenografi, kostymdesign Bente Lykke Møller, Ljusdesign Ulrik Gad, Ljuddesign BJ Nilsen, Skånes Dansteaters dansare, Gästdansare Rolf Hepp, Niels Simonsen, Malmö Operaorkester, Malmö Operakör, Malmö Opera