Orfeus i underjorden/Malmö Opera

En besvikelse för operettälskare

På ytan ser det glatt och underhållande ut med dessa fantasirika kostymer och en kul handling. Men resultatet blev något helt annat. Allting blev fel i Elisabeth Lintons regi.

Man har valt fel sångare; här krävs en regissör som kan locka fram det komiska, förutom att de sjunger bra. Det är avgörande att också den humoristiska dynamiken återspeglas i framträdandet för att föra berättelsen framåt.

Vi har sett Loa Falkman i tidigare roller där han har varit både rolig och har sjungit bra. Men här kom inget av det. Det var som om alla hans tidigare erfarenheter och talanger inte kunde hitta ett utlopp i denna produktion. Den enda som imponerade sångligt var Eir Inderhau som Eurydike. Hon hade en röst som verkligen bar stunden, men tyvärr har hon inte den komiska talang som krävs, vilket man kan säga om alla medverkande – åtminstone i denna uppsättning. Det är en synd, för med rätt regi skulle hennes prestation kunna ha lyft hela föreställningen.

Alla agerande kämpar på men det blir inte roligt! De gör sitt bästa, men det känns som om de är instängda i en känsla av tvekan och osäkerhet. Det var inte mycket skratt som hördes hos premiärpubliken. Lite fniss, men mestadels tyst. Här borde Elisabeth insett att det här håller inte och tänkt om! I ett sådant läge behövs det mod att justera och anpassa sig för att maximera skratt och engagemang. I annat fall springer man bara runt utan mål och syfte.

Hela första akten var en lång väntan på väg ner till sömnens rike. Alla springer omkring vid ett jättebord och gör i princip ingenting, vilket resulterar i att publiken mister intresset. Det kännas som en repetion på något som komma skall där allt är ostrukturerat och icke genomtänkt. Det hade behövts tydligare riktlinjer för att bibehålla energin och göra handlingen mer fängslande.

Andra akten hade lite mer schwung, och mest för de duktiga och attraktiva can can-kvinnorna. Deras prestationer var en frisk fläkt som satte igång publikens intresse, men själva handlingen hade en nutida text som kändes mer som en plikt än en nöjsamhet. Man knappt drog på smilbanden, och vissa av de komiska inslagen föll platt och utan den eftersmak av skratt som de borde gett.

Allt hade tröskats flera gånger i andra sammanhang. Även här kom gäspningarna fram. Tack gode Gud för den härliga musiken!

Musiken blev den räddande graven, den var stöttepelaren i en föreställning som annars kändes ihålig och otillfredställande. Musiken hade kraften att förvandla stunder av tristess till något mer, vilket också påminde publiken om den potential som fanns inom detta projekt.

Regi Elisabeth Linton, Scenografi Julia Hansen, Kostym Anja Vang Kragh, Ljus Ulrik Gad,  Koreografi Miles Hoare, Dirigent Tobias Ringborg/Jakob Hultberg. I rollerna Loa Falkman, Marianne Mörck, Richkard Söderberg, Maria Streijffert, Martin Vanberg, Eir Inderhaug, Klara Ek, Johannes Wanselow m fl. Malmö opera 14/2.

Foto Mats Bäcker