Van Morrison/Mölleplatsen i Malmö

MMM

Kvällssoul med Van the Man

Det börjar bra med öppningslåten Dangerous, från hans senaste album, What´s It Gonna take? Fler låtar från det albumet fick vi tyvärr inte!

Vans niomannaband presterade mycket väl på olika instrument. Gitarrer, trummor, elbas/ståbas, orgel och slagverk var alla imponerande. Körsångerska, trumpet och saxofon lyste också, vilket bidrog till en rik och dynamisk ljudbild. Van trakterade även saxofonen med den äran, vilket visade på hans bredd som artist och musiker. Hans röst håller än trots att han fyllt 76 år. Det var tydligt att han fortfarande har kvar sin unika förmåga att fånga publiken med sina känslomässiga framträdanden.

I sin laxrosa kostym med hatt och solglasögon förtrollade han oss med sin superba låtskatt.

Hans musikaliska resa började -63 med bandet Them, och det var där han först fångade lyssnarnas hjärtan. Senare gick han solo och fortsatte att pröva nya musikaliska gränser. Med Them blev han berömd med klassikern Brown Eyed Girl, vilken vi även fick höra ikväll. Denna tidlösa melodi fick publiken att sjunga med, och nostalgins magi kändes i luften.

Alla låtarna förmedlade den typiska Van Morrisonstämningen med hans karaktäristiska röst, som är både kraftfull och mjuk på samma gång. Varje ton ekade i själen och ledde oss tillbaka till minnen av tidigare konserter eller stundar av glädje och eftertänksamhet. Den fulltaliga gräsmattan befolkades mestadels med personer i Vans ålder. De gungade med i hans trallvänliga låtar. Det var vackert att se hur musiken fortsätter att förena generationer.

Van drog ett tvärsnitt från sina plattor. Bland annat, Days Like This, Thank God for the Blues, The Healing Game och Cleaning Windows. Dessa inkluderar också These Dreams of You, Jackie Wilson Said (I’m in Heaven When You Smile) samt Gloria som avslutningsnummer. Trots att dessa låtar är kända och älskade, blev konserten dessvärre lite för lång. Van Morrison tågade ut och lät musikerna improvisera vidare på den gamla hiten, vilket kändes som en evighet. Det kunde man ha strukit då Van inte kom tillbaka, vilket lämnade många i publiken med en känsla av otillfredsställelse.

Det hela blev lite avslaget och inte riktigt så bra som jag hade trott det skulle bli. Van the man kunde gott ha bjudit på några extranummer.

Publiken hade säkert hoppats på en mer minnesvärd avslutning. Jag önskade en sista kraftfull låt för att lyfta stämningen en sista gång. Trots detta är det svårt att förneka att Van Morrison fortfarande har en magi omkring sig. Få andra kan återskapa detta. Fansen kommer alltid att minnas ögonblicket av att ha fått se en legend på scen.