Utan nerv och spänning
Ett försök till originell uppsättning som istället blir ointressant, då det fattas den nerv och spänning som ett sådant här drama bör ha. Även om det är opera så bör inte Shakespears drama förvandlas till ett glättigt cirkusnummer.
Rollbesättningen är tveksam och det gäller främst Romeo, visst har Sehoon Moon en njutbar höjd, men han är fel som typ, det väcks inga gnistor mellan Sehoon och Kseniia Proshina, som Juliette. Sehoon uppvisar en tafatthet gentemot Kseniia.
Kseniia Proshina är föreställningens höjdpunkt med sin fina koloratursopran och inlevelse. Romeo kämpar på, men når inte alls upp till samma känsloläge.
Den Stora scenen är för många ett problem att nå ut ifrån, och här var det sällan någon av sångarna hördes över orkesterdiket. Fast Alexander Roslavets som broder Laurent var en av dem. Förutom att han har en mäktig bas tolkade Alexander väl sin roll. I scenerna med Romeo och Juliette är han nog så närvarande.
Dirigenten Patrik Ringborgs lyhördhet mot musikerna och sångarna hjälpte inte att få den trögflytande musiken att lyfta i första akten. Likaså regin av Amy Lane, som velat få det att likna en film med överdådiga kostymscener. Det blir lika platt som filmduken. Inget som man minns, förutom avsaknad av intressant regi.
Efter pausen i akt tre börjar det sakta mullra i spänning men det är främst i akt fyra och fem som det blir något att tala om. Då kommer sångarna mer till sin rätt och den dramatiska handlingen stramas åt.
Där finns några vackra och stiliserade nummer från koreografen Michael Barr. Som när Juliette ska ta sin insomningsdryck i kryptan. Då fryser Barry dansarna. Tillsammans med ljussättningen av Charlie Morgan Jones framstår Juliette som den sköra flicka hon är, helt utlämnad till broder Laurents tillit.
Det är också i akt 4 och 5 som Charles Gounods musik blir mer märkbar, tempot ökar och man drar på för fullt på pukorna. Då skapas det dramatik. Annars har jag svårt att förstå storheten i detta verk.
Amy Lanes regi bjuder inte på överraskningar även om handlingen är förlagd till New York, med början på nyårsafton 1889. De hela har blivit en stunds förströelse som inte tar tag i en förrän i det bittra slutet, men det är Kseniia Proshinas förtjänst.
Sehoon Moon och Kseniia Proshina som Roméo et Juliette av Charles Gounod.
Regi Amy Lane. Dirigent Patrik Ringborg. Scenografi kostym och mask Emma Ryott. Koreografi Michael Barry. Ljus Charlie Morgan Jones. I rollerna Kseniia Proshina, Sehoon Moon, Orhan Yildiz, Alexander Roslavets, Mark Stone, Thomas Volle, Emma Sventelius, Francine Vis, Stefano Olcese, Eric Lavoipierre, Darko Neshovski, Johan Bogren. Dansare Emma Ekelund, Angel Gabriel Gutierrez, Oliver Gramenius, Sofia Löfdahl, Johanna Primavera, Julia Svensson. Malmö operakör, Malmö operaorkester. Premiär den 5 november 2022.
MÅNSSONSKULTUR.SE 
Ja, nog kan man uppfatta ett verk på väldigt många olika sätt. Själv upplevde jag uppsättningen som storartat levande och uppfinningsrikt med överdådig fest, dekor och kostymer och en ovanligt levande regi och agerande, en av de bättre uppsättningar jag sett på denna scen under decenniernas gång. Vacker musik och sång som jag alls inte hade några problem med att höra till 14:e bänk, men det kanske blir annorlunda om man sitter närmare orkesterdiket. Dessutom finns en aktualitet i ett Malmö med återkommande klan- och släktstrider på liv och död precis som i föreställningen. Jag skulle gärna se Amy Lane som ny chef för Malmö Opera.
GillaGilla