Minnesord för Allan Svensson: En hyllning till en skådespelarvän

Ännu en av mina skådespelarvänner har gått till den sista vilan. Nu är det Allan Svensson.

Hans skådespelarvän sedan Skara skolscen, Jan Ericson, ringde i söndags, innan nyheten var ute i media. Han berättade att Allan somnat in på det vårdhem i Stockholm där han hade vistats de senaste åren.

Allan fick sluta skådespela då han plötsligt började tappa repliker. Man konstaterade att han hade fått en begynnande demens. Jag noterade det också i våra samtal som vi haft sedan han hamnade på servicehemmet. Som den aktiva skådespelare och regissör han alltid varit, så ville han inte acceptera att så var fallet. Han sa alltid, ”jag är bara här för att vila upp mig ett tag”. Men vi som kände honom visste bättre. Han fick senare prostatacancer, en kamp som han aldrig ville erkänna helt för sig själv.

Allan köpte en lägenhet i Malmö då han var aktiv på Nöjesteatern. Där var han bland annat med i Pippi Långstrump, en föreställning som många barn och vuxna minns med glädje. Då hade han samtidigt bokat sig för en föreställning på Hipp i Malmö. Allan bad mig då att hoppa in i Pippi Långstrump de dagar då han spelade på Hipp. Jag tackade ja till detta erbjudande, då jag samtidigt höll på med min egen teatergrupp Gaphalsarna på Malmös förskolor.

Allan fortsatte sedan att pendla mellan Malmö och Stockholm, där han mestadels bodde. Det var alltid en glädje att återse honom efter varje bortavaro; han hade alltid nya historier att dela och idéer att diskutera. Vi lärde känna varandra 1971 då vi sökte till Statens scenskola i Malmö. Allan hade just gått ut Skara skolscen och hans passion för teater var smittsam. Vi båda sprack i provet i Malmö, men det hindrade inte vår vänskap. 1973 kom Allan in på scenskolan i Göteborg, jag kom in på Drama & Teater på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, på det sättet fortsatte vi vår kontakt i Göteborg.

Vi hade långa telefonsamtal om teater och dess skapande, diskussioner som ofta sträckte sig fram på nätterna. Detta blev ännu mer tydligt då jag började läsa drama, teater och film på Lunds universitet. Jag minns de entusiastiska samtal vi hade, där vi båda delade med oss av våra erfarenheter och insikter.

Allan fick senare anställning på Stockholms stadsteater där han var verksam, både som regissör och skådespelare. Jag gladdes åt hans framgångar; han var verkligen en lysande stjärna i teaterlivet. Vi sågs mestadels på krogarna i Stockholm, efter hans föreställningar, där vi fortsatte våra teatersamtal. Dessa samtal blev alltid mer intressanta och berikande, jag värderade vad vi hade tillsammans.

Allan var en snäll, generös och förstående person som hade massor med humor. Otaliga är de gånger då vi skrattat hjärtligt tillsammans, från skämt om teaterlivet till diskussioner om livets allvar.

Då jag på -80-talet blev verksam som frilansande nöjesreporter började jag skriva om Allan, det blev ett nöje att få dela hans berättelser. Allan regisserade en komisk opera på Malmö Opera, ett projekt som förenade våra passioner. Jag bidrog med tankar och idéer, detta då jag sjungit och även regisserat en opera som Allan uppskattade. Det blev vårt sista riktiga teatersamtal, en rik och livfull diskussion. Därefter var det sporadiska samtal med tanke på Allans hälsotillstånd och hur snabbt livet ibland kan förändras.

Det är en stor skådespelare som har lämnat oss. Många minns honom i Svensson Svensson, men Allan gjorde många övertygande dramatiska roller under sin karriär. Hans förmåga att fånga publiken och förmedla känslor var inspirerande, hans minne kommer alltid att leva vidare i våra hjärtan och i teatervärlden.