Roger Waters/This Is Not A Drill Farewell Tour/royal Arena i Köpenhamn

MMM

Rockkonsert eller politisk manifestation?

Det börjar på en så stark volym att jag tror hela Royal Arena ska sprängas. Tror aldrig jag hört en sådan volym på en rockkonsert. Hemskt och otäckt högt.

Texten, ”Om du är här för Pink Floyd och inte gillar Roger Waters politik så dra ut till baren.” lyser i neonskrift, över stora delar av arenan. Liksom, stäng av era mobiler, så ni inte stör andra.

Roger har gjort sig känd för sina uttalanden om kriget i Ukraina där han anklagar USA för att ligga bakom. Liksom att han hyllar Palestina och är emot Israel. Det får vi se tydligt på gigantiska skärmar, som fyller en stor del av arenan. Liksom tre presidenter han avskyr, Ronald Reagan, Bill Clinton och George Bush. Oron i rummet ökar när bilderna vevas fram, och stämningen bland publiken känns mer som en konfrontation än en fest. Det blir plågsamt och outhärdligt att se allt elände som visas fram.

Roger Waters vill verkligen att vi ska fatta vad han menar och tycka som honom. Det är nästan som att han kräver att vi tar ställning. Han vill att vi ska engagera oss i de globala konflikterna. Vi ska ogilla dem lika mycket som han gör. Hela showen blir en stor politisk manifestation. Musiken, trots sina nostalgiska inslag, står tillbaka för de politiska budskap han försöker förmedla.

Under konserten, som nästan känns som en lektion, har Waters verkligen integrerat sina hits. Han framför Another Brick in the Wall, part 2 och Comfortably Numb. Han gör detta samtidigt som han ständigt påminner oss om sina kontroversiella åsikter. Det är ett konstigt möte av musik och aktivism. Ibland är det svårt att ha en genuin njutning av musiken när budskapen är så framträdande.

Det enda positiva i konserten är att vi får en del nostalgifoton från hur det hela började med Pink Floyd. Det får mig att minnas då jag såg Pink Floyd första gången 1970, på Akademiska föreningen i Lund. Då spelade de mest från LP:n Ummagumma, som släpptes 1969. 1970 kom Atom Heart Mother, som spelades in i Abbey Road studios. Deras första album som blev etta i England. Det är med rätta ett underbart meditativt album. Det markerar en tid av musikutveckling. Omslaget med kossor förevigades i historien.

Uppsättningen är kolossal och mastodontisk där över 14 000 personer jublar. Nästan som ett politiskt möte, där den kollektiva upplevelsen känns både euforisk och krävande. Det är som att vara en del av ett stort experiment. Musik och politik snärjs samman på det mest oväntade sättet.

Efter pausen känns det som det räcker. Trogen stannar jag kvar till slutet. Öronproppar skyddar mig från den överväldigande volymen.

Men är detta egentligen så bra? Förutom att vi åter får höra Eclipse, Us and Them och Money, på ett storslaget vis. Jag saknar det riktiga Pink Floyd. Deras djupgående texter och medföljande musikaliska experiment förmådde att beröra våra själar. De gjorde det på ett mer subtilt sätt.

Som tur var fick jag se deras avskedskonsert, innan Rick Wright dog. I Parken i Köpenhamn 1994 talade musiken för sig själv. Den berättade historier utan att behöva klamra sig fast vid politiska budskap. Det var den upplevelsen jag längtade efter nu, mer än något annat.