MM
Vad ska det här föreställa?
Allting går i kolorerade färger som man nästan blir yr på köpet. Eller tycker mig befinnas i en LSD-trip på en mycket märklig plats, som jag helst inte vill stanna på för länge.
Wes Anderson som är känd för att göra märkliga filmer har här överträffat sig själv, i detta surrealistiska drama.
Handlingen är minimal om en familj som får problem med sin bil ute i öknen, de ringer efter förstärkning från familjen. Tom Hanks är förstärkningen.
I detta dystopiska landskap som ger associationer till Rochester, där man påstår sig sett Aliens landa kommer mycket riktigt ett tefat. En varelse hämtar ett klot som ingen förstår vad det är eller föreställer.
Varje dag är som en hägring där det endast bor 87 invånare. Skådespelarna som medverkar kommer in med några repliker här och då. Märkligt att de ställt upp på sådana småroller. Men det kanske trodde att Wes skulle åstadkomma en stjärnfilm. Det blev den bara till namnet. En film man gärna kan undvara.
Regi Wes Anderson. Medv Jason Schwartzman, Scarlet Johansson, Tom Hanks, Tilda Swinton, Margot Robbie, Edward Norton, Adrien Brody, Steve Carell, m fl.
Upptäck mer från MÅNSSONSKULTUR.SE
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
MÅNSSONSKULTUR.SE 
Något dystopiskt landskap uppfattar jag inte det som, snarare motsatsen, samma slags leksakskolorerade landskap som väl även filmen ”Barbie” härnäst kommer att utspelas i och som Katy Perrys musikvideor gärna söker sig till. Jag ser det som en desperat strävan hos amerikanarna att fly bort just från den dystopiska samtiden och likt Mr Trump söka sig tillbaka till det framstegsångande 1900-talets USA, ett slags barndomens trygga landskap i äkta ljusskimrande Technicolor utan tillstymmelse till något mörkt eller hotfullt. Till och med atombombs-provsprängningarna ingår i detta, liksom alla dessa ”framgångspersonligheter”, vetenskapsgenier, filmstjärnor, prisutdelande mecenater, US Army, UFO-forskare osv i det rosenskimrande 1950-talets nya tid av optimism och medelklassframgång. Men bakom detta (för såväl Wes Anderson som bröderna Cohen så typiska esteticerande, egensinniga, detaljerade) ytschablonlandskap döljer ju sig ett USA och en värld i växande kaos, motsättning och panisk undergångsskräck. Det är därför man söker besvärja denna ”främmande värld” med dessa hyperkulör-ljusa trygghetsvärldar – såsom 1950-60-talens Hollywoodfilmer var tryggt och starkt belysta med tydligt lysande stjärnor – , där till och med asteroidhämtande utomjordingarna är tryggt ET-vänliga. Någon handling behövs inte för den besvärjelseakten..
GillaGillad av 1 person
Med dystopisk menade jag här den overkliga stämningen som jag upplevde som hotfull och overklig. Man bryr sig inte ens om atombomssprängningarna utan tar det som något vardagligt. Ungefär som vi i Sverige vant oss vid gängskjutningarna och tjutande ambulanser flera gånger om dagen. Som du också skriver…”en värld i växande kaos, motsättning och panisk undergångsskräck.” Annars bra formulerat.
GillaGillad av 1 person