Joshua Ray Walker och Emily Scott Robinson/Folk å Rock i Malmö

MMMM

Countryveckan: Upplevelser från en magisk musikhelg

Joshuas blandning av Texas Twang/Honky Tonk Country var fängslande. Dessutom bjöd han på helt fenomenala tolkningar av covers. Man blev helt förstummad av låtarna från hans senaste album. Mycket riktigt så sa Joshua att den nordiska publiken är så tyst. Han kan till och med höra sina isbitar i sin drink.

Men igår var det mycket tjoande och klappande. Senast Joshua Ray Walker från Dallas, Texas var här drog han 30 personer. Nu överraskade han genom att dra fullt hus och det med rätta.

Rays röst har soul. Oavsett om han tolkar blues eller traditionella countrylåtar så klarar hans sångröst balansen galant. Joshua blandade anekdoter från sin uppväxt. Han berättade också om hur han hamnade i musikbranchen. På så sätt bjöd Joshua på en inblick i sitt liv som få andra artister gör. Han delade med sig av minnen från sin barndom. Dessa var både humoristiska och gripande. Detta skapade en stark koppling till publiken. Intressant att lyssna på om hur han bott i sin skåpbil och fått duscha och äta på fik på vägen. Samtidigt skrev han sina låtar om vad han upplevde, vilket gör hans musik så autentisk och relaterbar.

Med sin stora kroppsform tog han plats på en pall där han satt still i drygt en timme. Hans närvaro var omisskännlig. Med sitt galanta gitarrspel och operaliknande sångstämma förtrollade han bort en timme, som lätt hade kunnat vara två, utan problem. Så pass bra är Joshua Ray Walker. Vid nästa besök vill jag se honom med sitt band. Jag vill uppleva den fulla kraften av hans musik i en mer dynamisk och energifylld uppsättning.

Man kan inte säga detsamma om Emily Scott Robinson. Tyvärr svek publiken henne. Bara ett fåtal hade hittat hit denna tidiga kväll. Fast Singer/Songwriter Emily var nog så skönsjungande då hon presenterade sin country, folk och bluegrass, i stil med Nanci Griffith. Hennes röst var mjuk och behaglig. Den saknade dock den spänning och energi som en levande publik kan ge till en artist.

Ett band hade gett mer rättvisa åt Emily Scott Robinson från Telluride, Colorado. Hon gav ett trevligt intryck och visade fingerfärdighet på sin akustiska gitarr. Det är dock få förunnat som kan fängsla en publik som Joshua Ray Walker. Hennes stil var lugn och eftertänksam. Men ibland krävs det mer än bara vackra melodier för att hålla kvar publikens intresse.

Emily skivdebuterade 2016 med Magnolia Queen. Men det var med albumet Traveling Mercies som hon fick stort erkännande. Rolling Stone rankade det som ett av de 40 bästa Country and Americana Albums 2019. Numera finns Emily på Oh Boy records, som grundades av legenden John Prine. Emily spelade Prines, Unwed Fathers, känsligt och med inlevelse. Hennes tolkningar av andras låtar var vackra.

Tyvärr höll Emily på för länge med sin höga ljusa röst och gitarr. Här blev allt för enahanda och ointressant, då hon inte är en scenpersonlighet med gitarr som Joshua Ray Walker. Lite som söndagsskola i hennes osexiga jeansutstyrsel. Jag kände inte riktigt att jag fick något extra ifrån henne. Det var synd. Med rätt format och förutsättningar kunde hon säkerligen ha lett mig i en annan riktning.

På hennes senaste skivomslag American Siren är Emily riktigt sexigt klädd. Detta visar att hon kan ha en annan, mer kraftfull scenpersona. Om hon kombinerar sin vackra sång med den energi jag längtar efter, skulle hon kunna leverera den passionen. Hon kan skapa en oförglömlig upplevelse för sina åhörare.

Countryveckan avslutas på lördag på Solhällan med Israel Nash, med Banditos på Folk å Rock.

Foto Johnny Månsson, Folk o Rock den 23 aug 2023