Ett hjärta är alltid rött/Film av Balsam Hellström

MMM

Scrapfilm om resterna av Imperiet

Här spretas det åt alla håll och kanter men ändå blir filmen någorlunda intressant.

Alla medlemmarna i Imperiet får sin chans att kommentera om varför bandet spilltrades, vilket ger en djupare insikt i de interna konflikterna och samarbetets upp- och nedgångar. Deras berättelser är inte bara personliga reflexioner; de belyser också de bredare kulturella och politiska strömningarna i Sverige under den tiden.

Innan dess har vi fått se deras solidaritetsspelningar i Nicaragua och på Kuba, det sistnämnda ångrar medlemmarna då de insåg att det är enbart i teorin som socialismen fungerar. Bandet var, precis som många andra kulturella aktörer, djupt influerat av tidens ideal, något som medlemmarna nu reflekterar över i filmen. Detta var något som regeringen med Olof Palme och Pierre Schori arrangerade, märkligt kan man tycka idag. I en tid av politisk aktivism var det mer vanligt att kulturen lierade sig med politikerna, vilket ofta ledde till komplexa relationer mellan konstnärer och politiska makthavare.

Det var ett -80-tal då många fortfarande hade det bra i Sverige. Ekonomin blomstrande innan krisen skulle komma i -90-talet. Musikaliskt var det också en tid av experiment och utforskning, där Imperiet verkligen lyckades fånga tidsandan. Även Imperiet gillade att frottera sig på Cafe´ Opera, fast de framstod som salongskommunister på scenen. Deras framträdanden var inte bara musikaliska evenemang; de var kulturella uttalanden som väckte diskussion och ibland kontroverser. Deras succéspelningar växte till Arenaspelningar och pengarna kom in, men vart de hamnade vet ingen, skivproducenten från USA fick ingenting och medlemmarna i Imperiet fick för lite. Det finns en känsla av att dessa artister ständigt hamnade i skuggan av den större industriella maskinen, något som de nu får möjlighet att diskutera.

Till slut fick bandmedlemmarna nog och splittrades. Alla skyller på alla och ångerdagen kommer fram då Joakim Thåström tyckte det var helt fel att Per Hägglund -87 fick sluta i bandet. Denna splittring var inte bara ett resultat av interna strider, utan också av att medlemmarna kämpade med sina personliga identiteter i den snabba förändringen av musikscenen.

1985 vikarierade jag på Kvällsposten som Nöjesjournalist i Malmö; jag minns väl vilken uppståndelse det var om LPn Blå himlen blues. Kvällsposten gjorde flera helsidor om bandet, vilket också visas i filmen. Hypen kring Imperiet var som stört just det året, men fick ett abrupt slut -88. Det visar hur snabbt stjärnor kan stiga och falla i musikbranschen, där publicitet och investeringar kan försvinna i ett nafs.

Detta är en film för fansen, som följ Imperiet sedan de var Rymdimperiet och Ebba Grön.

I denna dokumentär får vi en nostalgisk men realistisk blick tillbaka på en tid av kreativitet och samhällsförändringar, vilket gör att fans av alla generationer kan relatera till berättelsen och förstå den komplexitet som omger bandets arv. Det är en inbjudan att tänka tillbaka, reflektera och samtidigt se framåt med nya ögon.