Primal Scream/Store Vega i Köpenhamn

MMM

 A Night of Indie Rock and Soul

Store Vega var fyllt till bristningsgränsen, man kanske inte så konstigt då Primal Scream inte spelat här sedan 2019. Det var svettigt och varmt, men folk verkade trivas. Synd bara att konserten inte började förrän kl 21, då det var utannonserat till kl 20. Det danska förbandet 100 % WET med sina distoriserade breakbeats var så förfärligt högt att flera gick ut ifrån lokalen.

Så äntligen då Bobby Gillespie med sitt band Primal Scream från Skottland. Bra tryck från början med Don’t Fight It, Feel It. Denna kraftfulla inledning satte genast stämningen för kvällen och fick publiken att börja dansa. Lite tveksamt med Love Insurrection, som inte riktigt nådde samma höjd som de andra låtarna. Sen brakade det loss rejält med hitlåten Jailbird. Bara den låten var värd att komma dit för. Svänget är makalöst och låten finns på Primal Screams bästa platta, Give Out But Don’t Give Up. Njutningen var fullständig; med dessa musiker kan man inte begära mer. Två kördamer deltog. En oerhört taktfast trummis spelade. En briljant gitarrist, keyboard, saxofonist och en sexig kvinnlig basist skapade också en spektakulär atmosfär.

Konserten flöt på i indierock, soul & funkstil med inslag från det lite mer jobbiga house. Musik som passat bättre på raveklubbar. Det blev tydligt att Primal Scream har en förmåga att blanda stilar och skapa en unik upplevelse för publiken. Bobby var i bra form och han uppmuntrade oss till att klappa med och sjunga i flera av låtarna. Det gick nog bäst i Jailbird, där ljudet och energin gav en perfekt sammansmältning. Tyvärr fick vi inte höra Rocks eller mer från Don’t Give Up-plattan, vilket kändes som en liten miss. När Gillespie varvade ner med sina ballader så blev det lite väl avslaget, och matta applåder hördes från publiken. Om han hade givit oss (I’m Gonna) Cry Myself Blind, skulle jag ha blivit mer berörd.

Det mesta av kvällen dominerades av ett ljuduniversum där låtarna var evighetslånga. Detta universum bestod bl a av I’m Losing More Than I’ll Ever Have, Swastika Eyes och Movin’ on Up. Vid den tiden hade jag fått nog. Det var visst bra, och ibland mycket bra, men jag begav mig till Metron och tåget till Malmö.

Jag kände att jag hade fått en bra dos av Primal Screams musik och energi. Det var också dags för mig att reflektera över konserten och de minnen den hade skapat. På tåget på väg hem upptäckte jag att jag fortfarande hade vissa låtar snurrande i mitt huvud. Jag insåg att även om jag hade missat några låtar, så var kvällen utan tvekan en minnesvärd upplevelse.