Återträffen/Film

MMMM
Tankeställare för alla mobbare

Det här var mycket bättre än jag trodde då jag bänkade mig på biografen.
Anna Odell har lycktas med att få Guldbagge för bästa manus och bästa film. Här är jag beredd att hålla med. Denna film är både viktig och innehållsrik.

Idén är lika enkel som genial. Anna iscensätter en fiktiv återträff med sina klasskamrater från grundskolan. Där får hon möjligheten att få ut all den ångest hon gått och burit på under alla de år hon blev mobbad.
Anna gör det lugnt och utan att skuldbelägga klasskamraterna. Men det får motsatt effekt. Festen spårar ur och det blir en våldsam uppgörelse med de inblandade mobbarna.

Filmen är uppdelad i två delar. I del två tar Anna Odell kontakt med de personer som mobbade henne på riktigt. Där får vi se en feghet och undfallenhet som är så vanlig bland oss svenskar. Man är livrädd för att öppna upp och våga prata om problem på en djupare nivå. Ingen vågar riktigt stå för vad de gjort och man försöker skyla undan med, ”Det var så länge sedan” och ”Jag minns inte riktigt”.

Ständiga trakasserier där barn inte känner sig sedda eller uppskattade kan sätta djupa själsliga sår, som kan få förödande konsekvenser.

Återträffen bör visas i skolor och överallt där ungdomar finns, för att motverka utanförskap. Barn måste inse vad de håller på med när de mobbar och utesluter sina klasskamrater.