MM
En blandning av humor och tragik
Sven Wollters sista film blev tyvärr inte hans bästa. Rent karaktärsmässigt är Sven bra här då han misslyckades sällan med de roller han levererade.
Det är en ganska så ordinär berättelse. Den gör inte mycket väsen av sig. Marianne Mörck som Rut försöker på alla tänkbara sätt att få uppmärksamhet som sin rollkaraktär.
Svens karaktär Malte har bestämt sig för att åka till Schweiz för att ta livet av sig.
Maltes vänner på äldreboendet vill absolut följa med på Maltes sista resa. En städare får vara deras uppasserska och hjälpreda.
Färden går i en husbil. Vårdaren Katrin kör den. Hon spelas här av Martina Haag. Martina Haag har också medverkat till det tunna manuset.
Visst är det lite småkul här och där men det mesta dras i långbänk och autopiloten är inkopplad. Thomas von Brömsens dementa proggare är träffsäker, men det blir lite för mycket med hans ålderdomliga vänsterrepliker.
Det är inte svårt att lista ut vad som ska hända och detta går säkert hem i stugorna. Underhållande för stunden, men glömd imorgon.
Regi Felix Herngren, I rollerna Martina Haag, William Spetz, Marianne Mörck, Peter Magnusson, Tomas von Brömssen och Sven Wollter.
Upptäck mer från MÅNSSONSKULTUR.SE
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
MÅNSSONSKULTUR.SE 
Det märks att det är yngre personer som skrivit berättelsen, eftersom äldre med stor sannolikhet hade skapat en helt annan resplan och historia i stället för att tro att äldre personers största dröm skulle vara att resa den långa omvägen om Berlin för att gå på en motbjudande technoklubb, knarka i Christiania och leva i allmänt kaos med oavbrutet osympatiskt grälsjukt munhuggande bara för att det skulle påminna om ungdomens vilda proggliv. Och så detta, att personer i filmer i princip aldrig någonsin äter eller dricker det de beställt, utan alltid måste rusa iväg och skapa nytt kaos. Jag lovar, att hade dessa personer i verkligheten gjort samma sorts resa hade den absolut inte sett sådan ut och inte gått till de torftiga resmålen, men på film måste det av någon obegriplig anledning alltid tokas till och skapas oavbrutna konflikter av den avgrundslika rädslan att göra en film som skulle uppfattas som ”jolmig feelgood” – slutet på karriären!? Den äldre publik som måste vara primärt avsedd har jag svårt att tro får någon större behållning eller glädje av det här sedvanliga hopkoket på cyniskt stockholmsvis. I denna tid lär folk snarare efterfråga vänlighet, tröst, hopp och äkta glädje och medmänsklighet, särskilt med en så pass allvarlig grundstory, en resa för att motvilligt ta livet av sig, så det är tur för filmbolaget/biograferna att den aldrig fick någon biopremiär.
GillaGillad av 1 person
Instämmer med dig där Björn.
GillaGilla