Dag för dag/Film


MM

Denna Sven Wollters sista film blev tyvärr inte hans bästa, men nog så bra karaktärsmässigt, då han sällan misslyckades med de roller han levererade.

Det är en ganska så ordinär berättelse som inte gör mycket väsen av sig, även om Marianne Mörck som Rut försöker, på alla tänkbara sätt, att få uppmärksamhet.

Svens karaktär Malte har bestämt sig för att åka till Schweiz för att ta livet av sig. Hans vänner på äldreboendet vill absolut följa med på Maltes sista resa. En städare får vara deras uppasserska och hjälpreda.

Färden går i en husbil som körs av vårdaren Katrin, här spelad av Martina Haag, som också medverkat till det tunna manuset.

Visst är det lite småkul här och där men det mesta dras i långbänk och autopiloten är inkopplad. Thomas von Brömsens dementa proggare är träffsäker, men det blir lite för mycket med hans ålderdomliga vänsterrepliker.

Det är inte svårt att lista ut vad som ska hända och detta går säkert hem i stugorna. Underhållande för stunden, men glömd imorgon.

Regi Felix Herngren, I rollerna Martina Haag, William Spetz, Marianne Mörck, Peter Magnusson, Tomas von Brömssen och Sven Wollter.

2 reaktioner till “Dag för dag/Film

  1. Det märks att det är yngre personer som skrivit berättelsen, eftersom äldre med stor sannolikhet hade skapat en helt annan resplan och historia i stället för att tro att äldre personers största dröm skulle vara att resa den långa omvägen om Berlin för att gå på en motbjudande technoklubb, knarka i Christiania och leva i allmänt kaos med oavbrutet osympatiskt grälsjukt munhuggande bara för att det skulle påminna om ungdomens vilda proggliv. Och så detta, att personer i filmer i princip aldrig någonsin äter eller dricker det de beställt, utan alltid måste rusa iväg och skapa nytt kaos. Jag lovar, att hade dessa personer i verkligheten gjort samma sorts resa hade den absolut inte sett sådan ut och inte gått till de torftiga resmålen, men på film måste det av någon obegriplig anledning alltid tokas till och skapas oavbrutna konflikter av den avgrundslika rädslan att göra en film som skulle uppfattas som ”jolmig feelgood” – slutet på karriären!? Den äldre publik som måste vara primärt avsedd har jag svårt att tro får någon större behållning eller glädje av det här sedvanliga hopkoket på cyniskt stockholmsvis. I denna tid lär folk snarare efterfråga vänlighet, tröst, hopp och äkta glädje och medmänsklighet, särskilt med en så pass allvarlig grundstory, en resa för att motvilligt ta livet av sig, så det är tur för filmbolaget/biograferna att den aldrig fick någon biopremiär.

    Gillad av 1 person

Konstruktiv kritik med ditt foto och för- och efternamn prioriteras.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s