Dreaming Walls – De sista gästerna på Chelsea Hotel/Film


MMM

Det är som man ser på resterna av ett legendariskt hotell, en tidsepok som smulas sönder, för att senare uppstå, som Fågel Fenix i vår nutid.

Vi får möta några hyresgäster som bitit sig fast, även om det renoveras för fullt.
Jag har svårt att förstå att de kan bo kvar i den röran med skramlande jobbhissar utanför deras fönster, samt arbetare som måste fram mellan deras lägenheter.
Men de har lyckas få tillstånd att få bo kvar genom advokathjälp, fast renoveringen har pågått under nio år.

Det är exentriska människor som bor kvar, bland annat en danserska och en pianist med sin man som umgås och bjuder danserskan på middag. Flera har bott här sedan sextiotalet då storheter som Leonard Cohen, Janis Joplin, Bob Dylan, Dylan Thomas och andra berömda artister levde och verkade här.

Nu är de personer som bor kvar som spöken i en förlorad tid, men de lever alltjämt som i en försvunnen tid. Det blir både kusligt och intressant att se hur danserskan hasar sig fram på en rollator, även om hon verkar klar i huvudet.

Regi Amélie van Elmbt och Maya Duverdier.

En tanke på “Dreaming Walls – De sista gästerna på Chelsea Hotel/Film

  1. Jag minns en annan dokumentär från 2001, som också fick med 11/9-händelserna som råkade ske under inspelningen. Jag det är i sanning ett legendariskt gammalt konstnärshotell med legendariska gäster.

    Gilla

Konstruktiv kritik med ditt foto och för- och efternamn prioriteras.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s