Bob Dylan/Royal Arena i Köpenhamn

MM

Bob Dylans konsert var en besvikelse

På ett nästintill fullsatt Royal Arena håller Bob Dylan hov med sin senaste platta, Rough and Rowdy Ways. Han sällar sig till dem som valt att spela igenom ett helt album.
Där andra artister har valt något av sitt bästa, gör Dylan tvärtom, han spelar ett av sina sämsta.

Där jag satt var det svårt att avskilja vem som stod på scenen. Bob satt själv bakom ett piano. Pianot var draperat, så det var ännu svårare att se honom. Den sparsamma belysningen gjorde inte saken bättre. Atmosfären var dämpad. Det gav en känsla av intimitet.

Det var också en utmaning att helt förlora sig i musiken när man inte såg hans ansiktsuttryck eller rörelser.

Vi i publiken fick lämna våra mobiler i vars ett fodral tills showen var över. Pressfotografer var bannlysta så därför enbart affischbilden. Detta skapade en konstig känsla av att vi var en del av en hemlig upplevelse. Det fanns också en förlust av möjligheten att dokumentera det som hände på scen. Detta ledde till en känsla av isolering.

En mumlande och annorlunda tolkning av Watching the River Flow inledde scenen.
Hela orkestern stod längst bak vid ett draperi, framför ett upplyst rutigt golv. Det var en intressant visuell kontrast, men det bidrog också till att känslan av avstånd mellan Dylan och publiken ökade.

Det kändes som om vi befann oss på en klubb där showen hade passat bäst, inte på en jättearena. Ljussättningen och musikerna gjorde allt för att synas så lite som möjligt. Men kanske allra mest Dylan där i mörkret, hukande över pianot. Hans konturer försvann i skuggan, vilket förstärkte mystiken men också frustrationen över att inte fullt ut kunna uppleva hans framträdande.

Det släcktes ner efter varje låt, ändå smattrade applåderna rejält. Oavsett hur sömnigt och trist det var att se på scenbilden, fanns det en lojalitet i publiken. Många verkade beredda att stanna kvar trots att musiken stundtals kändes monoton och repetitiv.

Musikerna räddade flera av låtarna genom sin professionalitet. Deras skicklighet lyste igenom och lyfte låtarna även när Dylan själv kändes frånkopplad. Men jag nickade till flera gånger när Bobs rasslande stämma hördes. Hans röst lät nu trött och sliten. Den kändes som ett eko av en annan tid.

Dylan pratsjöng sig igenom I´ll Be Your Baby Tonight, men det var svårt att uppleva någon verklig energi i framförandet. Vi fick en uppspeedad version av Gotta Serve Somebody. Äntligen tänker jag; nu börjar det hända något. Det kändes som en liten ljuspunkt, men inte ens här blir det en bra version. Den saknade det djup och den kraft som en gång definierade låten. Samma är det med Every Grain of Sand, som är slutnumret. Trots textens rikedom kändes det som om den förlorade sig i den övergripande tystnaden och avståndet mellan Dylan och publiken.

Det hela känns som en stor luftballong där luften gått ur. Situationen på scenen var laddad med nostalgi. Samtidigt var det en påtaglig brist på den intensitet som en gång definierade Bob Dylans framträdanden.

Om Bob Dylan inte haft sina musiker som lunkade på hade det här varit en tråkig konsert. Bandets stöd var avgörande för att skapa ett visst driv. Det skapades också en atmosfär.
I grunden handlade det om en man och hans gitarr. Men det fanns stunder då man stampade med i takten. Gamla hits som ”Like a Rolling Stone” skapade minnen av en annan tid. ”Blowin’ in the Wind” påminde om när musiken revolutionerade världen.

Det är en av de tråkigaste konserter jag bevittnat. Då är ändå Dylan en av mina husgudar.

Man kan undra hur många förväntningar som finns på en så stor figur. Det finns också många krav, särskilt när man vet att hans bidrag till musiken har varit oförglömliga. Fast vid 81 års ålder kan man nog inte begära för mycket. Eller kanske, om man betänker att Willie Nelson är 89! Det är en påminnelse om att tidsdimensionen inte är nådig mot oss. Vår syn på legendarer i vår kultur förändras över tid.

Ibland känns det som att tidens gång påverkar evenemangen på ett oväntat sätt. Man önskar att man kunde återuppleva de magiska stunderna från förr. Det var de ögonblicken då musiken verkligen berörde själen på en djupare nivå. Den kraft och passion som en gång genomsyrade Bobs framträdanden kändes nu mer som en skugga av sitt forna jag. Dylan har trots allt en gedigen karriär bakom sig. Hans låtar har blivit tidlösa klassiker. Men den fysiska realiteten av att åldras formar även de mest ikoniska artisterna.

Det är en paradox att se en så stor ikon på scenen, en legend som en gång förändrade musiklandskapet.

Samtidigt känner man att energin och gnistan kanske har falnat något med åren. Det är som om tiden har tryckt en hand på hans axlar. Ändå var det inspirerande att se honom. Han är en kämpe som fortsätter att ge av sin konst. Trots att vi alla vet att åren har lämnat sina spår. Sist och slutligen kanske det är just den skört avtagande glansen som ökar vår uppskattning av dessa stunder. Vi är närvarande i nuet och hyllar arvet av en stor musiker.

Trots sin ålder fortsätter Bob Dylan att dela med sig av sin konst. Han lägger sin unika prägel på varenda ton.

Den 30 september 2022 i Köpenhamn