The Farewell Show/Jerry Williams på Malmö Arena

MMM
För lite Jerry och för mycket teater

The Farewell Show börjar saggigt och trist. Skådespelarna Malena Laszlo, Marie Robertson och Anna Sise står och pratar om gamla Jerryminnen. Malmö Arena används som backprojektor.

Varför har Jerry Williams överlåtit mycket av The Farewell Show till sina medartister?
Han kanske gör det eftersom han blivit 70. Det är dock inte lika intressant som tidigare shower.
I tidigare shower har han varit ensam sångare på scenen, där hans karisma och energi har varit centrala för hela upplevelsen.

Många fans har kommit för att se just honom, och att ha fler medartister kan ha reducerat den personliga kontakt som han har haft med publiken i sina tidigare framträdanden.

Visst är skådespelarna Malena Laszlo, Marie Robertson och Anna Sise duktiga på att sjunga och agera. De har verkligen talang och passion, men deras framträdanden borde ha skurits ner rejält för att ge mer utrymme åt Jerry. Likaså de patetiska vänsterscenerna, om att Stalin var en pappa och annat fjant om 1960/70-talet. Dessa inslag känns inte nödvändiga och drar bort fokus från den musikaliska upplevelsen som många väntar på. Det är lite som att man helst vill ha klassiska hits och starka melodier snarare än politiska inslag som känns daterade.

Det är Jerka vi kommit för att se, och han är verkligen stjärnan i denna föreställning. Men han kommer in för sällan, mellan de olika show-numren. Många i publiken sitter och väntar ivrigt, och när han väl äntrar scenen är han i fin form. Med sin karaktäristiska röst får vi höra I Can Jive. Did I Tell You. Keep On. Who´s Gonna Follow You Home. Dessa låtar får verkligen folk att sjunga med och skapa en festlig stämning.

Störst intryck gör Jerry Williams med John Lennons Working Class Hero och Ted Ströms Vintersaga. Dessa låtar levereras med en sådan känsla och innerlighet att det nästan får publiken att tveka en stund och tänka efter. Det är i dessa stunder, utan extra krusiduller, som man verkligen kan känna hans djup och hans personliga koppling till musiken.

När Jerry river av sina hits och småpratar om sin tid som artist är det kul och mycket underhållande. Hans humor och charm gör att han lyckas få alla att känna sig delaktiga i berättelserna. Man hör skratt och jubel från publiken, vilket verkligen lyfter hela showen. Det är dessa ögonblick som man minns länge efter föreställningen, stunderna av autenticitet där han är mest sig själv.

Skådespelare: Malena Laszlo, Marie Robertson och Anna Sise
Bas: Anders Kotz, Gitarr och kör: Matte Lagerwall, Gitarr: Janne Oldaeus, Keyboard och musical director: Svante Persson, Trummor: Nicci Notini Wallin, Slagverk: Pablo Cepeda, Fiol: Mira Fridholm, Saxofon: Wojtek Goral och Tomas Jonsson, Trumpet:Martin Lood och Stefan Persson, Trombon: Magnus Wiklund, Kör: Per-Erik Domargård och Ingela Olson, Dans och koreografi: Bianca Fernström och sex dansare. Den 4 okt 2013