La Traviata/Malmö Opera

Nattsvart och utstuderat elände

Malmö Opera drar sig aldrig för att chansa på det dekadenta och tröttsamt icke underhållande. Så är det även i denna moderniserande La Traviata.

Hela scenen är svart, liksom kostymerna och scenografin. Man signalerar dödens käftar. Ännu värre blir det när det radas upp skelett. Ett gigantiskt stort, som gör entré med två dockspelare. Det med skeletten är riktigt kul och underhållande. Samt stilistiskt, men makabert. Det är en av de få glädjestunder i denna dödsopera.

Att se Violeta krampaktigt agera framför den stora scenen är inte lika naturligt som den klassiska, då hon dör i sin säng. Fast det är en utlevande Violetta. På premiären sjöngs hon av koloratursopranen, Patricia Petibon. Hennes tunga fladdrade som på en orm då hon tog de höga tonerna. Inte ofta man ser det. 
Bülent Bezdüz som Alfredo passade som typ, men hans tenor var svag. Sångrösten gick knappt över rampen. Bülent verkade osäker på premiären. Hans blick var fokuserad på dirigenten.

Kvällens stjärna var barytonen Davide Damiani som Adolfos far. Vilken scennärvaro och ljuvlig stämma. Han fick också finalens längsta applåder.

När det gäller scenografin så har man velat ge sken av industrialismen med dess snurrande kugghjul. Men alldeles för starka lampor då vridscenen är igång. Annars helt svart, som allt annat i denna mörka föreställning. 

Malmö Operakör hade inte sin bästa kväll. De hör ofta till behållningen. Men de lät inte så säker och imponerande som vid tidigare uppsättningar. Vi får hoppas på snar bättring.

• 

Musik Giuseppe Verdi. Dirigent Rafael Payare. Regi Olivier Py. Scenografi och kostym Pierre-André Weitz. Ljus Bertrand Killy. Koreografi Daniel Izzo Medverkande Patricia Petibon, Bülent Bezdüz, Davide Damiani, Tobias Westman, Emma Lyrén med flera, Malmö operaorkester och kör samt dansare från Tivoli Ballet Teater