MM
En blandning av komedi och drama i Svens sista film
Sven Wollters sista film blev tyvärr inte hans bästa. Rent karaktärsmässigt är Sven bra här då han misslyckades sällan med de roller han levererade, vilket visar på hans enorma talang och dedikation till sitt hantverk.
Trots filmens brister finns det stunder där Svens musikalitet och gåva för att gestalta komplexa karaktärer verkligen kommer till liv; han bär scenerna med en dignitet som få andra kan matcha. Hans förmåga att interagera med andra skådespelare på skärmen bidrar till att höja filmen, vilket gör den minnesvärd på sitt egna sätt, även om den inte når upp till hans tidigare storverk.
Det är en ganska så ordinär berättelse, men i sin enkelhet bär den på en djupare mening om sökandet efter bekräftelse och förståelse. Den gör inte mycket väsen av sig, men varje liten detalj spelar en viktig roll i utvecklingen av karaktärerna.
Marianne Mörck som Rut försöker på alla tänkbara sätt att få uppmärksamhet som sin rollkaraktär, genom sina klumpiga försök och misslyckanden bjuder hon på både komiska och tragiska stunder som får publiken att reflektera över sin egen strävan efter erkännande.
Svens karaktär Malte har bestämt sig för att åka till Schweiz för att ta livet av sig. Maltes vänner på äldreboendet vill absolut följa med på Maltes sista resa. En städare får vara deras uppasserska och hjälpreda.
Färden går i en husbil. Vårdaren Katrin kör den med stor skicklighet, och hennes fokus på vägen speglas i hennes ansiktsuttryck, som alltid är både beslutsamt och varmt. Hon spelas här av Martina Haag, en skådespelerska vars talang verkligen förhöjer karaktärens komplexitet. Martina Haag har också medverkat till det tunna manuset, vilket visar hennes engagemang och passion för berättelsen, vilket ger en extra dimension till Katrins karaktär när hon navigerar genom utmaningar och oväntade händelser under resans gång. Hennes insikter och erfarenheter som både skådespelerska och manusförfattare ger en djupare förståelse för de relationer och de teman som utforskas i denna berättelse.
Visst är det lite småkul här och där, med inslag av humor och satir som får oss att le för stunden, men det mesta dras i långbänk och autopiloten är inkopplad, vilket gör att vi ibland tappar intresset för det som sker runt omkring oss.
Thomas von Brömsens dementa proggare är träffsäker när det kommer till att fånga vår uppmärksamhet, men det blir lite för mycket med hans ålderdomliga vänsterrepliker, som kan kännas passé och ibland rent av svåra att relatera till för en yngre publik. Det är som om han står stilla i tiden, trots glimtar av genialitet blir det en utmaning att hänga med i hans resonemang, när han drar vuxna män och kvinnor in i en nostalgisk diskussion som riskerar att snurra iväg.
Det är inte svårt att lista ut vad som ska hända och detta går säkert hem i stugorna. Underhållande för stunden, men glömd imorgon.
Regi Felix Herngren, I rollerna Martina Haag, William Spetz, Marianne Mörck, Peter Magnusson, Tomas von Brömssen och Sven Wollter.
Upptäck mer från MÅNSSONSKULTUR.SE
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
MÅNSSONSKULTUR.SE 
Det märks att det är yngre personer som skrivit berättelsen, eftersom äldre med stor sannolikhet hade skapat en helt annan resplan och historia i stället för att tro att äldre personers största dröm skulle vara att resa den långa omvägen om Berlin för att gå på en motbjudande technoklubb, knarka i Christiania och leva i allmänt kaos med oavbrutet osympatiskt grälsjukt munhuggande bara för att det skulle påminna om ungdomens vilda proggliv. Och så detta, att personer i filmer i princip aldrig någonsin äter eller dricker det de beställt, utan alltid måste rusa iväg och skapa nytt kaos. Jag lovar, att hade dessa personer i verkligheten gjort samma sorts resa hade den absolut inte sett sådan ut och inte gått till de torftiga resmålen, men på film måste det av någon obegriplig anledning alltid tokas till och skapas oavbrutna konflikter av den avgrundslika rädslan att göra en film som skulle uppfattas som ”jolmig feelgood” – slutet på karriären!? Den äldre publik som måste vara primärt avsedd har jag svårt att tro får någon större behållning eller glädje av det här sedvanliga hopkoket på cyniskt stockholmsvis. I denna tid lär folk snarare efterfråga vänlighet, tröst, hopp och äkta glädje och medmänsklighet, särskilt med en så pass allvarlig grundstory, en resa för att motvilligt ta livet av sig, så det är tur för filmbolaget/biograferna att den aldrig fick någon biopremiär.
GillaGillad av 1 person
Instämmer med dig där Björn.
GillaGilla