Höstsonaten/Malmö Opera


Spännande musik med säkra solister

Denna finska opera av tonsättaren Sebastian Fagerlund, baserad på Ingmar Bergmans film Höstsonaten, är inte det lättaste att ta till sig, men jag fann den nog så intressant då det gäller solisternas prestationer och musiken som integrerade med dem. 

Dirigenten Patrik Ringborg kämpade på och slog an så att man blev extra nyfiken på detta mastiga verk. Tillsammans med de rutinerade sångarna blev det till en organisk helhet även om musiken inte var helt enkel eller direkt harmonisk.

Operan handlar om modern och dottern (Charlotte Hellekant och Erika Sunnegårdh) som inte setts på sju år då modern som är en uppburen konsertpianist varit helt inne i sin egen värld. När hon kommer på besök blir hon bestört då hennes andra handikappade och sängbundna dotter är hemma istället för på sjukhuset. Modern klarar inte av att se sin sjuka dotter i det förlamade tillståndet. Kring detta tema spinns denna opera i eländes elände.

Fast jag blir fängslad av de eviga frågorna om våra relationer till våra föräldrar.

Det har blivit en njutbar sångupplevelse trots ämnet. Främst blev jag imponerad av Charlotte Hellekants mezzosopran som även sceniskt hade en stark närvaro och ett intressant uttryck i sin vånda och ångest. Den spelade hon fram på ett imponerande vis.

Även Erika Sunnegårdh och Fredrik Zetterström gav prov på hög sångkonst och närvaro. Det kan man även säga om Helena Juntunen och Nicholas Söderlund.

Iscensättningen är nära konsertant och scenografin av Stéphane Braunschweig är magisk svensk höst. Bakom skira flor göms kören som även är som betraktare, liksom vi i publiken. Stundtals åker floret upp och kören är helt närvarande hos deras favoritpianist Charlotte Andergast. De dyrkar marken hon går på och där förstår man också Charlottes fjärmande från sina döttrar. Hon lever enbart för sin musik och det är där hennes känslor kommer till uttryck. 

Höstsonaten
Charlotte Hellekant som konsertpianisten Charlotte Andergast. Foto Jonas Persson

Musik Sebastian Fagerlund, Libretto Gunilla Hemming, Dirigent Patrik Ringborg, Regi & Scenografi Stéphane Braunschweig, Iscensättning på Malmö Opera Charlotta Sevón, Regipartner Georges Gagneré, Kostym Thibault Vancraenenbroeck, Ljus Marion Hewlett, Med Charlotte Hellekant, Erika Sunnegårdh, Fredrik Zetterström, Helena Juntunen och Nicholas Söderlund. Malmö Operaorkester och Malmö Operakör

Gustav Mahler, Symfoni nr 5/Malmö SymfoniOrkester


Ljuvligt för våra öron

Så fick jag då äntligen höra denna fantastiska symfoni för första gången på Malmö Live. Med den nya chefsdirigenten Robert Trevino. Ett inkännande och vital dirigent som harmonierade väl med Malmös briljanta Symfoniorkester. 

Det välkända trumpetsolot säger oss att symfonin har börjat. Därefter följer ett ödesmättat spel som får en tankfull och funderande. Men man ruskas om rejält i andra satsen där det stormar kraftigt bland instrumenten och där träblås kommunicerar.

Tredje satsen är ett kraftigt och livligt stycke, men det som jag själv håller för höjdpunkten är den gripande, vemodiga och väldigt långsamma fjärde satsen.
Här är det enbart stråkar med inslag av harpa. Men så gudomligt vackert och känsligt skrivet. Det lär vara ett kärleksbrev till Gustavs hustru Alma.
Första gången jag hörde det stycket och blev berörd var 1971 i Viscontis film, Döden i Venedig, som är baserad på Thomas Manns bok. Svenska Björn Andresen blev kallad, ”Världens vackraste pojke”. Och det med all rätt! Dirk Bogarde spelade den äldre mannen som blev helt betagen i den då så unga pojken.

Robert Trevino gjorde ett beundransvärt arbete som säsongsöppnade med detta himmelska verk. Som vanligt imponerade Malmö Symfoniorkester, vilket publiken visade med sina stående ovationer. 

C48BCB47-1537-4778-AD59-722195E248C3

 

Tom Jones/Tivoli/Köpenhamn


MMMM
Tom Jones, Still going Strong

Det här var mycket bättre än jag hade föreställt mig. Från första till sista låten trollband Tom Jones hela Tivoli, med sina klassiska hits och covers.

Att Tom Jones är 79 år gammal märks inte på vare sig röst eller energi. Det är endast då han rör sig som man märker att åldern har tagit ut sin rätt. Men leverera sina låtar kan han fortfarande och det med besked. Med ett stabilt band där trummor, bas, två akustiska och elektriska gitarrer samt orgel och ett dragspel gjorde att hans låtar kom till rättvisa. Om än i annorlunda tolkningar. Det var en fantastisk orgel i The Green Green Grass Of Home.

Sex Bomb, It’s Not Unusual, Deliah, Burning Hell och What’s New Pussycat? med flera av hans sånger slog den fulltaliga publiken på Plaenen (och hela Tivoli) med häpnad. Tom Jones uppmanade till allsång och alla (32 000!) sjöng glatt med.
Vi fick även höra Toms mycket personliga version av Leonard Cohens, Tower of song samt Little Queenie av Chuck Berry. Då rockade Plaenen och publikhavet gungade. Fast många fler hits under den nära två timmar långa showen. Som extranummer PrinceKiss och Louis ArmstrongWonderful Copenhagen. Därefter vandrade alla ut ur Haven, glada och lyckliga.

Det enda jag riktigt saknade var Toms version av Talking Heads, Burning Down The House och ledmotivet från Bondfilmen Åskbollen, Thunderball. Annars en helkväll i Tom Jones sällskap på anrika och vackra Tivoli. Tivoli är i år på plats nummer ett bland besökta nöjesplatser i Danmark.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Prinsen af Egypten/Musikal av Frederica Teater/Det Konglige Teater/Köpenhamn


MMM
Välsjunget och medryckande

Än en gång har Frederica Teater fått en dundersuccé rent publikt, fast scenmässigt har de presterat bättre. Detta är en familjemusikal i det gulligaste laget. 

Vi kastas in i handligen direkt och hela den bibliska berättelsen om Moses rullas fram. Fast det här blir mer förutsägbart än intressant. Men så är det också en Disneyversion och helt gjord för familjen. Fast flera barn skruvade på sig och de tyckte nog som jag, att flera scener var för utdragna och mer uppvisning, än förde handlingen framåt.

Här finns en del spektakulära scener, som när Moses delar havet och en del av publiken åker med i delningen. Då var det stora applåder. 

Diluckshan Jeyaratn som Moses sjöng helt fantastiskt och det var en fröjd att lyssna på hans utdragna och höga toner. Samspelet mellan honom och Lars Mølsted som Farao hör till de minnesvärda ögonblicken. Hela ensemblen jobbar på bra och sjunger säkert. Koreografin av Lynne Kurdziel är välgjord och det dansas bra i de medryckande scenerna.

Scenograf Kevin Depinet har skapat ett rum på Det Konglige som upptar scenen på ett förtjänstfullt vis och inget lämnas åt slumpen.

Intressant att lilla Fredrica Teater lyckats få Världspremiär och nu ska musikalen vidare till West End i London 2020. Grattis till det!

Fast det här dramat tar inte tag i mig som exempelvis Tarzan gjorde på Frederica Teater. Prinsen af Egypten är god nog som familjeunderhållning och för stunden, men för oss äldre lämnar den inte så många bestående ögonblick eller avtryck.  

038-1030x687-1030x687Premär den 21 juni 2019
Musik och text Stephen Schwartz, Manus Philip Lazebnik
Resident director Bjørg Gamst, Scenograf Kevin Depinet, Koreograf Lynne Kurdziel Formato. Medv Diluckshan Jeyaratn, Lars Mølsted, Nadia Abraham, Kristine Yde m fl

Philip Glass Ensemble/Malmö Live


Stämningen är ovanligt hög och förväntansfull inför Philip Glass och hans Ensemble. Ett överfullt konserthus väntar med spänning på att musiken ska börja. Det är försenat men plötsligt så tågar hela ensemblen in. Ett gäng åldrande män och en yngre kvinna. Musiken sätter igång och vi blir alla förtrollade!

Det är igenkännbar Philip Glassmusik. Själv blev jag helt betagen då jag hörde Glass musik till filmerna Koyaanisqatsi och Powaqqatsi på -80-talet. Efter det har jag varit nyfiken på vad mer denna man kan åstadkomma.

Jag blev helt hänförd här på konserthuset. Elektroniska toner från keyboard, flöjt, saxofon och en förtrollande kvinnlig röst försatte mig i ett svävande tillstånd.
Efter Music with Changing Parts från 1970 vacklade jag ut i pausen. Som efter en lång meditation.

Efter pausen försätter musikerna oss i en ny stämning, som påminner om de andra verken.
Även om de kan tyckas lika så finns det så mycket nyanser och man bara flyter med in i Philip Glass musik. Vi får höra
 The Grid från Kayaanisquatsi från -82. Därefter tre avsnitt från Glassworks från -83.

Lisa Bielewa på keyboards och sång är helt fascinerande. Att se hur hon briljerar med tonerna gör mig häpen. Speciellt då jag själv sjungit opera. Hon lyckas med konststycket att låta tonerna flöda högt och som ett rinnande vatten under lång stund, vilket är mycket imponerande. 

Michael Riesman är ensemblens kapellmästare men även keyboardspelare. Philip Glass trakterar samma instrument. De sitter där som två åldermän omgivna av sina medmusikanter. Dessa sju musiker ger ett kunnigt och respektfullt intryck.

Efter avslutande The Photographer från -82 så är publiken helt i extas.
De kraftiga och långa applåderna får Philip Glass Ensemble att återkomma med ett extranummer. Det blir en del av Einstein on the Beach från en av Glass operor.
Jublet vill inte ta slut och lycksaliga lämnar vi Malmö Lives pampiga konserthus. 

Philip_Glass_Malmo_Live_3016
Foto Håkan Röjder

Philip_Glass_Malmo_Live_3900MEDVERKANDE Philip Glass, Michael RiesmanAndrew Sterman, Dan Bora, Jon Gibson, Lisa Bielawa, Peter Hess, Ryan Kelly och Mick Rossi.

… har du sett världen/En musikföreställning om Malmö och Mikael Wiehe/Malmö Live


Från dansk ”skidderöv” till uppburen folkhjälte 

Det är ett klart vänsterperspektiv i denna ojämna uppsättning och varför låta en kvinna spela Mikael som barn och vuxen? Det framställs inte tankfullt. Istället kunde en Man säkert gjort Mikaels uppväxt mer trovärdig och levande. 

Sissela Benn kämpar på med keps och kortbyxor, fast nedtonad i sin komik, vilket stämmer bra med rollerna. Bäst är hon som Mikaels dotter och då Sissela minns när hon fick Mikaels autograf.

Edda Magnason 
sjunger och spelar piano klanderfritt men gör inte så mycket av Mikaels sånger. Likadant med Mikael Wiehe som bara står rakt upp och ner och mer eller mindre deklamerar sina låtar. Här undrar jag hur regissören Philip Zandén har tänkt? Allt är upplagt som en vanlig konsert med Mikael. Inget fel i det men kunde man inte lagt in mer dramatik och nerv i föreställningen? Nu sitter man mest och väntar på att något ska hända.

Dramaturgiskt är det ointressant. Förutom nostalgiska filmsnuttar av gamla Malmö är det stiltje på scenen och varför visas Malmöfilmer när det talas om Mikaels så entusiastiska författartripp till Paris?

Filminslaget av Malmödemonstrationen då vänsteraktivisten Showan blev knivhuggen ger ett felaktigt sken av att Malmö och resten av Sverige är nerlusat med nazister. Enligt SÄPO finns det ett hundratal i hela Sverige. SÄPO fastslår att det största hotet idag är våldsvänstern och de radikala islamisterna. Men inte ett ord om detta i denna så vänstervridna uppsättning. 

Då Mikael talar om sin förlust av sina föräldrar och Björn Afzelius blir det föreställningens känsligaste scen och en av höjdpunkterna. 

Fast det allra bästa är när Malmö SymfoniOrkester under ledning av dirigenten Marit Strindlund får Mikales sånger att blomma ut i starka och kraftfulla arrangemang. Till sin hjälp har de Jonas Nydesjö, Anna-Lena Laurin, Calle Rasmusson, Olov Helge och Ann-Sofie Söderqvist arrangemang och bearbetningar. Där fick jag en flashback till 1984. Då var jag med i Husets kör i Malmö. Tillsammans med Mikael sjöng vi hans sånger inför en entusiastisk publik. 

MEDVERKANDE Malmö SymfoniOrkester, Mikael Wiehe, Sissela Benn, Edda Magnason, REGI Philip Zandén, DIRIGENT Marit Strindlund, MANUS Fredrik Ekelund, BILD- OCH FILMPRODUCENT Magnus Gertten, ARRANGÖR/MUSIKALISK BEARBETNING Jonas Nydesjö, ARRANGÖRER Anna-Lena Laurin, Ann-Sofie Söderqvist och Calle Rasmusson.

Schlagt sie tot!/Om reformatorn Martin Luther/Urpremiär på Malmö Opera.


Få ljusglimtar om Martin Luther! 

När parhästarna, regissören Peter Oskarsson och scenografen Peter Holm, är igång brukar det vankas stordåd, men här har de gått bet!  

På papperet låter det spännande. En nyskriven opera om reformatorn och munken Martin Luther. Av det dansksvenska paret Bo Holten och Eva Sommestad Holten. Intressant ämne men faller inte i så god jord. Här fattas den dramatiska nerv som måste till för att hålla operan levande. Varken texten eller musiken uppbådar ett sådant intresse, för att hålla en fängslad i tre timmar. Även om vi får delar av Martin Luthers eget komponerande.

Hela första akten är mörk och tung. Här finns för många personer att hålla reda på samt en för komplex text. Den svaga ljussättningen gör att man har svårt att hålla huvudet uppe och bli riktigt engagerad. Därtill sångare som knappt hörs över rampen.

Dirigenten Patrik Ringborg blir mer intressant att se på då han mästerligt och med full inlevelse dirigerar sina musiker och sångare. 

Musiken är mestadels lika tung som dramat men där finns ljusglimtar. Som när bleckblåset och körerna kommer in. Körerna lyfter operan och det blir mer luftigt och hörvärt. Annars är det en ganska så tråkig musik som Bo Holten komponerat. Fast det blir nog så om man ska skriva musik till Martin Luthers koraler. 

Bland solisterna gör basbarytonen Dietrich Henschel som Martin Luther ett gediget arbete. Hans röst hörs också för det mesta. Även tenoren Thomas Volles som Melanchton gör en berömvärd insats.

Koreografen och butohdansaren Caroline Lundblad/Frauke har gjort en annorlunda koreografi som man reagerar och blir nyfiken på. Det är fascinerande att se hur dansarna virvlar fram på scenen och blir ett med dramat.

Peter Oskarson skapade teaterhistoria under sin period som regissör för Skånska Teatern, i Landskrona. Liksom scenografen Peter Holm. Fast här blir jag inte så imponerad av de båda. Jag saknar de snillrika scenlösningarna och den fantasifulla scenografin.

En liten flicka längst fram på rampen slår igång dirigenten i andra akten.
Hon figurerar även i andra scener som någon slags övervakare av händelseförloppet.
Jag slås direkt av likheten med Greta Thunberg, där man helgonförklarar ett barn. Här gör sig vår tid påmind, lika farligt och dumdristigt, nu som då. Vi är fortfarande fast i stela tankebanor, utan vilja till förändring.  

malmo_opera_-_schlagt_sie_tot_59
Fotograf:Jonas Persson Musik: Bo Holten
Libretto: Eva Sommestad Holten
Översättning till tyska: Jana Hallberg
Dirigent: Patrik Ringborg
Regi: Peter Oskarson
Scenografi & kostym: Peter Holm
Ljus: Per Sundin
Medverkande: Dietrich Henschel, Thomas Volle, Jakob Högström, Reinhard Hagen m fl, Malmö Operakör och barnkör, Malmö Operaorkester