MM
En stark röst till svaga låtar
Björn Skifs röst håller än. Det är fantastiskt med tanke på att han nu är 71 år.
När vi här får en tillbakablick av hans liv inom showbusiness är det med tudelat nöje jag ser denna show. Mycket kunde man varit utan och det är en trist show vi får till livs.
Kompetenta fast ointressanta musiker. Här hade behövts en stram regi i gallrandet av låtarna samt en scenografi och koreografi som är lustfylld. Nu är det som en konsert rakt upp och ner. Utan spänning eller innehåll som engagerar.
Man blir snabbt uttråkad och det känns väldigt långt utan en inlagd paus. Den monotona rytmen och bristen på överraskningar gör att det är svårt att hålla intresset vid liv under hela föreställningen. Det förefaller som om arrangemanget, trots sin professionalitet, inte lyckas fånga någon verklig gnista eller känsla som skulle kunna lyfta upplevelsen.
Det bästa kommer till sist, Michelangelo. Då får man en känsla av hur hela konserten hade kunnat bli. Den låten står i kontrast till resten av programmet, och visar på den färgstarkare och mer dynamiska sidan av Skifs. Här lyser hans talang verkligen, vilket gör att man kan känna av de potentialer som är dolda i resten av showen.
Att Björn Skifs är folkkär är helt klart. Han ger ett både trevligt och vänligt intryck. Men den här showen hade jag kunnat vara utan. I slutändan känns det som en besvikelse att en så stor artist inte fått till den upplevelse som hans fans förtjänar. En konsert borde vara en fest, en fest av musik och känslor, men här blev det snarare en pliktskyldig tillbakablick som lämnar publiken med en känsla av tomhet.
Helsingborg Arena den 2 nov 2018
Upptäck mer från MÅNSSONSKULTUR.SE
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
MÅNSSONSKULTUR.SE 