… har du sett världen/En musikföreställning om Malmö och Mikael Wiehe/Malmö Live

MM

Från dansk ”skidderöv” till uppburen folkhjälte 

Det är ett klart vänsterperspektiv i denna ojämna uppsättning. Varför låta en kvinna spela Mikael som barn och vuxen? Det framställs inte tankfullt. Istället kunde en man säkert gjort Mikaels uppväxt mer trovärdig och levande. Genom att använda en manlig skådespelare hade det kunnat tillföra en djupare dimension till karaktärens erfarenheter och inre konflikt. Att låta en kvinna gestalta en mans liv kan riskera att förlora den autentiska känslan av hans manliga perspektiv, vilket är avgörande för att förstå hans relationer och utmaningar. Dessutom hade en manlig skådespelare kanske varit mer kapabel att fånga de subtila nuances i Mikaels utveckling, vilket kan göra berättelsen mer engagerande och relaterbar för publiken.

Sissela Benn kämpar på med keps och kortbyxor, fast nedtonad i sin komik, vilket stämmer bra med rollerna hon spelar. Hennes prestationer ger en fräsch och autentisk känsla, och hon bjuder in publiken att relatera till karaktärens osäkerhet och glädje. Bäst är hon som Mikaels dotter, där hennes emotionella djup verkligen kommer till uttryck, och då Sissela minns när hon fick Mikaels autograf, skapar det starka nostalgiska känslor som genljuder hos åskådarna.

Edda Magnason sjunger och spelar piano klanderfritt och hennes tekniska skicklighet är helt uppenbar, men hon gör inte så mycket av Mikaels sånger, vilket får en att undra om det finns djupare val bakom detta. Likadant med Mikael Wiehe, som bara står rakt upp och ner och mer eller mindre deklamerar sina låtar, vilket kan kännas som en missad möjlighet att verkligen förmedla känslan i musiken. Här undrar jag hur regissören Philip Zandén har tänkt? Har han avsiktligt valt att framhäva det minimalistiska för att låta orden tala för sig själva, eller saknas det kanske ett djupare engagemang i utförandet?

Allt är upplagt som en vanlig konsert med Mikael. Inget fel i det, men kunde man inte lagt in mer dramatik och nerv i föreställningen? Nu sitter man mest och väntar på att något ska hända, vilket gör att engagemanget dalar. Det finns en förväntan på att en sådan framträdande artist skulle bjuda på mer än bara en standardupplevelse.

Dramaturgiskt är det ointressant. Förutom nostalgiska filmsnuttar av gamla Malmö är det stiltje på scenen. Scenografin känns trist och statisk, vilket bidrar till en känsla av att man är fast i ett repetitivt mönster. Varför visas Malmöfilmer när det talas om Mikaels så entusiastiska författartripp till Paris? Det skulle vara mer givande att se bilder där de tankar och erfarenheter han delar med sig av får chans att visualiseras, vilket skulle kunna lyfta hela föreställningen och göra den mer engagerande.

Att få en djupare insyn i Mikaels berättelse skulle inte bara göra att publiken känner sig mer delaktig, utan också förstärka de känslor han förmedlar. Istället för att låta nostalgiska klipp ta upp tid, skulle dynamiska inslag och överraskningar kunna sätta en ny ton på föreställningen. Därför känns det som en missad möjlighet som skulle kunna föra publiken närmare Mikaels resa och göra upplevelsen minnesvärd. Det är synd att inte mer kreativitet och innovation genomsyrar produktionen, vilket skulle kunna förvandla det hela till något verkligen fantastiskt.

Filminslaget av Malmödemonstrationen då vänsteraktivisten Showan blev knivhuggen ger ett felaktigt sken av att Malmö och resten av Sverige är nerlusat med nazister. Enligt SÄPO finns det ett hundratal i hela Sverige. SÄPO fastslår att det största hotet idag är våldsvänstern och de radikala islamisterna. Men inte ett ord om detta i denna  vänstervridna uppsättning.

Då Mikael talar om sin förlust av sina föräldrar och Björn Afzelius så blir det föreställningens känsligaste scen; en av höjdpunkterna. I den stunden kan man verkligen känna tyngden av hans ord och den äkta smärtan som genomsyrar hans förmåga att förmedla känslor genom musiken. Det är som om varje not plockar fram minnen och känslor som publiken delar med honom, vilket gör upplevelsen påtaglig och gripande.

Fast det allra bästa är när Malmö SymfoniOrkester under ledning av dirigenten Marit Strindlund får Mikales sånger att blomma ut i starka och kraftfulla arrangemang. Under hennes ledarskap får musiken liv på ett sätt som är svårt att beskriva; trovärdigheten och den fantastiska dynamiken mellan orkestern och Mikaels röst skapar en magisk atmosfär som förtrollar alla närvarande. Varje instrument, från violinerna till trumpetarna, bidrar med sina unika klanger och harmonier som sammanflätas i perfekt symbios.

Till sin hjälp har de Jonas Nydesjö, Anna-Lena Laurin, Calle Rasmusson, Olov Helge och Ann-Sofie Söderqvist arrangemang och bearbetningar, vilka har gjort att låtarna får en ny dimension. Deras kreativitet skapar en rik ljudbild som både kompletterar och förstärker Mikaels sånger, vilket gör att de verkligen står ut i föreställningen. Arrangemangen är både moderna och trogna originalen, vilket gör att både gamla och nya fans kan njuta fullt ut.

Där fick jag en flashback till 1984. Då var jag med i Husets kör i Malmö. Tillsammans med Mikael och hans band sjöng vi hans sånger inför en entusiastisk publik. Det var en tid av oskyldig glädje och gemenskap, där musiken var en bro mellan människor. Minnet av de stunderna gör att man blir nostalgisk, och här i föreställningen kan jag återuppleva den känslan. Det är sådana upplevelser som verkligen gör att musiken består över tid och fortsätter att beröra hjärtan, generation efter generation.

MEDVERKANDE Malmö SymfoniOrkester, Mikael Wiehe, Sissela Benn, Edda Magnason, REGI Philip Zandén, DIRIGENT Marit Strindlund, MANUS Fredrik Ekelund, BILD- OCH FILMPRODUCENT Magnus Gertten, ARRANGÖR/MUSIKALISK BEARBETNING Jonas Nydesjö, ARRANGÖRER Anna-Lena Laurin, Ann-Sofie Söderqvist och Calle Rasmusson.