MMM
Från pekoral till upplyftande
Det börjar trevande och gör nästan anspråk på pekoral och buskis. Men med Gabriellas sång i slutet av första akten så lyfter allt!
Det kan vara förödande att överföra film till musikal. Denna uppsättning svajar regimässigt. Första akten får ett löjets skimmer över sig, då inte det allvarliga budskapet kommer fram. Här är det nästan Åsa-Nisse-stämning över karaktärerna och handlingen.
Det är först när Rolf Lydahl (som prästen Stig) sjunger sitt första solonummer, framför ett gigantiskt och hotfullt kors, som det tar tag i mig. Där har regissören Edward af Sillén fått fram vad manuset handlar om. Likaså när Jenny Holmgren sjunger Gabriellas sång. Då kommer känslorna fram om det väsentliga i musikalen.
I andra akten blir det mer fart på vad innehållet handlar om. Förlåtelse och att våga älska sig själv, samt inse att det finns ingen synd. Synd är något som prästen pådyvlar församlingen, istället för glädje och Jesus uppståndelse.
Handlingen i korthet, Den världsberömda dirigenten Daniel Daréus har återvänt till den by han växt upp i. Den finns i de norrländska skogarna, dit han kommer utsliten och med ett stort behov av vila. Han har köpt ett gammalt missionshus där han inskaffar ett piano.På platsen finns en kyrkokör som vill ha hans uppmärksamhet. Tveksamt tar han sig an kören, men då Daniel är ute efter att finna tonen i människorna vill han se om det kan ge resultat. Med sitt piano och gemensamma övningar ser han med stor glädje att människorna i byn växer och utvecklas. Detta leder till en körtävling i Wien. Men innan dess får Daniel utså både misshandel och förnedring. Främst från en inskränkt och svartsjuk Man. Men även en av körmedlemmarna som tror på; jag fattig syndig människa som inte glädjas skall.
Det som sedan händer kan beskrivas som ett mirakel. Det är också då och med hela Malmö operaorkester och kör, samt Dirigent Anders Eljas, som taket lyfter hos Malmö Opera. Helt underbart och fantastiskt, vilket kulminerar i fullkomlig triumf. Jag rörs till tårar och glädje om vartannat.
Scenografin av Kim Witzel är enkel men fungerar. Koreograf Per Magnus Andersson har sett till så att de medverkande sångarna rör sig på ett förtjänstfullt vis. Det gungar och sjungs som om de skulle vara med i Svensktoppen!
Det är främst Fredrik Lycke och Rolf Lydahl som imponerar skådespelarmässigt. Även om de båda sjunger strålande är det deras karaktärer som etsar sig fast hos mig. De spelar på liv och död, vilket hela musikalen handlar om. De andra medverkande kämpar tappert med. Helandet måste fungera för alla inblandade. .
Manus Kay och Carin Pollak. Musik Fredrik Kempe. Sångtexter Carin Pollak & Fredrik Kempe. Regi Edward af Sillén. Scenografi Kim Witzel. Koreografi Per Magnus Andersson. Medverkande Fredrik Lycke, Ester Hedlund, Jenny Holmgren, Rolf Lydahl, Erik Gullbransson, Åsa Fång, Johan Charles m fl. Malmö operaorkester och kör. Dirigent Anders Eljas. Malmö Opera 30/4.
Carin och Kay Pollak i mitten är rusiga av glädje av det överväldigande applådtacket.
MÅNSSONSKULTUR.SE 
Synd är en andlig (men ofta moralistiskt misstolkad) realitet och betyder bokstavligen att ”missa målet”, dvs komma snett och göra fel, vilket ligger till grund för det som kallas karmalagarna, men det är en synd att förneka livets glädje eller motverka andra glädje och framgång också. Men denna föreställning kan jag inte se ”syndar” på något sätt, utan jag upplever den som en stor produktion full med historiens glädje och prövningsdelar, träffsäkra skådespelarinsatser (lika filmens personligheter) och med Fredrik Kempes fantastiskt medryckande musik, som nästan sprider en melodifestivalstämning i salongen. Så buskis eller pekoral kan jag för min del inte uppfatta något av, mer än att det naturligtvis lätt kan tyckas så när udda existenser i en norrländsk by ska sammanföras på ett underhållande vis. (Det är ju trots allt inte Bergmans ”Nattvardsgästerna” det handlar om.) Jag ger den i princip högsta betyg i sin genre och med en stor levande spännvidd mellan lättsamhet och djup. Ovanligt också att andliga visdomar kan förmedlas i en musikal, som att det inte finns någon död t ex eller om änglavärldens existens. (Det är dock musikens huvudstad Wien som är orten för körtävlingen och platsen för Daniels slutliga offer i musikens tjänst.) Denna sorts ömsinta glädjespridare kan behövas i denna tunga prövotid, så för min del kan jag rekommendera ett besök. En fullkomlig triumf är ordet, ja!
GillaGilla
Hej Björn, prästen kallar församlingshuset en syndens boning då församlingsmedlemmarna dansar och har kul. Så där har du missuppfattat vad jag menar. Melodifestivalstämning eller Svensktoppsmusik är just vad jag inte vill höra i detta sammanhang. Jag är mer ute efter samma kvalitet som Stefan Nilsson och Py Bäckman skapade med Gabriellas sång. Tack för uppdateringen om Wien men då en av sångarna sa de skulle resa till Schweiz så förväxlade jag, men nu ändrat. Inte alltid man kan vara överens om vad man tycker och tolkar in i en föreställning, men allt gott till dig.
GillaGilla