All Inclusive Välkommen till det nya landet/Bok av Lars Åberg

Sveriges integrationskris: Lars Åbergs perspektiv

Lars Åberg slår till igen och det med en knockout. Här framför Lars förkrossande kritik, mot hur dagens regering sköter Sverige.

I Lars tredje bok (de andra är Framtidsstaden och Landet där vad som helst kan hända ) om hur Sverige är på väg att spåra ur, så är barnen i fokus. Hedersförtrycket fortsätter att öka i de muslimska familjerna. Flickor omskärs och gifts bort i smyg. Oftast på sommarloven, då familjen åker tillbaka till det land, som de ”flytt” ifrån.

Mycket av det som Lars sätter strålkastaren på handlar om den ansvarslösa migrationspolitiken, som han anser skapar en snedvridning i samhället. De som kommer från outvecklade länder får allt gratis, tillgång till boende, hälsovård och ekonomiskt stöd, utan att nödvändigtvis bidra till samhället i utbyte. Många gånger mer än personer födda i Sverige, som ofta kämpar för att klara sig med sina egna resurser. Ingenting krävs av de nyanlända, och flera går inte till, SFI (Svenska för invandrare), för att lära sig svenska, som ändå är gratis och en grundläggande färdighet för att kunna integreras och delta i det svenska samhället. Lars menar att detta skapar en ojämlikhet som kan leda till sociala spänningar och en känsla av utanförskap bland de som faktiskt försöker bidra till landet.

Många har bott i Sverige i flera år utan att ha lärt sig språket eller jobba, vilket skapar en situation där integrationen blir svår och utmanande. Sällan ställs det några krav på dem, och detta leder till att de blir kvar i ett passivt liv, oförmögna att delta fullt ut i samhället. Socialen står för uppehälle och ett frikostigt bidrag, som inte inspirerar till att söka arbete, utan istället kan skapa en känsla av att det är enklare att förlita sig på offentliga medel än att aktivt söka en väg till självförsörjning. Barnen tar efter sina föräldrar och flera av dem hamnar också i bidragsberoende och i kriminalitet, vilket skapar en cykel av utsatthet som är svår att bryta. Det blir en ond cirkel som stänger av möjligheterna till utbildning och utveckling. Vilket leder till enorma kostnader för samhället, inte bara i form av ekonomiska resurser utan också i termer av sociala problem och en ökad press på rättsväsendet och vården.

”I den samhälleliga experimentverkstaden” Som Lars så träffsäkert kallar Sverige för får de invandrande från MENA-länderna diktera villkoren. Vi ska tycka synd om dem som om de var handikappade. De vänsterblivna verkar se dem som mindre vetande, så vi måste ta hand om dem som barn och acceptera alla deras nycker. Som oftast är strängt religiösa. Det passar inte in i ett modernt och sekulärt samhälle.

Även vår sjukvård tar stryk från dessa personer som ofta ockuperar våra akutmottagningar, fyllda av oro och ibland aggression. Gärna med hela släkten i släptåg, vilket gör situationen än mer komplicerad och pressad. Detta har lett till vakter och stängda dörrar, eftersom personalen måste skydda sig själva och patienter från eventuella hot. Läkare och anställda bär numera på alarm och kamera, en tydlig signal om att tryggheten inte längre är given i vården. Vem hade trott detta om Sverige, ett land där hälso- och sjukvård traditionellt har setts som en trygghet, en plats för hjälp och vård snarare än en arena för konflikter och otrygghet?

Lars Åberg, ”Sverige är som ett ovanligt generöst alternativ till Hotel California: man kan checka in när som helst, och man behöver aldrig ge sig av; det finns en lugn och avslappnad atmosfär som gör att man genast känner sig hemma. Här är människorna vänliga, landskapet storslaget och kulturen rik med traditioner som sträcker sig långt tillbaka i tiden.”

I Sverige har den utomeuropeiska invandringen ökat med cirka två miljoner och i vissa städer är svenskar i minoritet. Våldet eskalerar och blir hårdare och grymmare.

Från regeringshåll vill man framhålla att flera arbetar inom vården, men där är det övervägande svenskar och européer. De som kommer från muslimska länder arbetar enbart på sina egna villkor, ofta med islamistisk klädsel, vilket skrämmer barn och gamla. Det är en aspekt som många verkar blunda för, och det väcker frågor om hur inte bara arbetsmiljön, utan också samhället i stort påverkas av dessa kulturella skillnader. Det finns en uppenbar motsättning mellan den svenska värdegrunden och de traditioner som vissa invandrare bär med sig, vilket skapar en snarare ytterligare klyfta snarare än integration. Men till dessa bekymmer tas ingen som helst hänsyn i den offentliga debatten. De får finna sig i vad man kallar religionsfrihet, men frihet för vem? Ungefär lika tandlöst som lagen om hets mot folkgrupp, som tycks vara en åtgärd som nästan aldrig tillämpas på svenskar, vilket ytterligare understryker känslan av orättvisa och obalans i samhället.

Lars Åberg är vass i sin kritik och i hans levande språk blir boken till en bladvändare, vilket gör att läsaren verkligen sugs in i texten. Men samtidigt blir man rejält upprörd över hur samhällsinstitutioner och politiker helt verkar strunta i att Sverige kapsejsar, som om de blundar för de problem som växer sig allt större. Genom att lyfta fram dessa frågor med skarp insikt och engagerande prosa, erbjuder Åberg inte bara en analys av den aktuella situationen, utan väcker också en känsla av oro och ansvar hos sina läsare. Det är en bok som verkligen får en att tänka efter och ifrågasätta hur vi som samhälle agerar i en tid där allting känns mer osäkert än någonsin.