Ystadrevyn 2020/Bättre sent än aldrig/Ystads Teater

MM
Revyns humor och engagemang i Ystad

Förfriskade Ystadbor klappade och tjoade så det stod härliga till, men för oss ditresta är där inte så mycket vi kan identifiera oss med.

Det börjar underhållande med att en i ensemblen fattas, då frågas det om någon i publiken vill hoppa in, men plötsligt får vi reda på att Lars-Åke Kristensson sitter på krogen, ovetande om att det är föreställning. Det är väldigt kul framfört om hur han sedan tar sig till teatern.

Som alltid i lokalrevyer gäller att man känner till vad som hänt i staden och vem som är vem. Men här fanns även en hel del allmängiltiga frågor, som numret om sjukvården där kvinnan fick gå från lasarett till lasarett. Där fastnar skrattet i halsen. Det gestaltades bra av de medverkande. Likadant är det med sketchen, Hos Pensionsmyndigheten. Siw & Rut var för grov men Nils-Gunnar Snygg och Marcus Hadriz är träffsäkra som de gamla damerna, fast språket blir mestadels plumpt.

Något som var riktigt skojigt är Gravöl med Lars-Åke, Maria Gunnarsson, Christoffer Almqvist och Rebecca Erlandsson. Skrattfest rakt igenom! Denna sketch bjuder på en perfekt blandning av komik och känsla, där de lyckades fånga publiken.

Kul är även Hingstarna med Lars-Åke, Christoffer och Marcus, som med sin humor och charm sätter liv i numret. Det är härligt att se dessa talangfulla medverkande spela ut sina roller med sådan energi.

Det finns en hel del sångnummer som visar på fina sångare och många av låtarna får publiken att klappa med i takten.

Flera nummer är dock alldeles för långa och utdragna, vilket gör att både humöret och intresset dalar. Vissa av dessa längre inslag kunde med fördel tas bort helt för att snabba upp tempot. Det är viktigt för att lyckas engagera publiken genom hela föreställningen.

Det fanns också stunder där man önskade att skämten skulle vara mer varierade. Revyn avslutas putslustigt då Nils Gunnar kommer in med sitt Gubbgnäll.

Jag saknar det icke politiskt korrekta som utlovades. Sketcherna om Trump och Boris är alldeles för självklara. Samma kritik som man hör från de politiskt korrekta.

Detta tycks vara en trend som ofta förekommer i teater- och filmvärlden, där man har en tendens att förlita sig på uppenbara referenser utan att gå djupare i ämnet.

Det skulle vara intressant att se mer nyanserade och kreativa skämt som ifrågasätter makten på ett smartare sätt, istället för att falla in i de trallar som många andra revyer också gör.