Mods, Mode & Musik/Bok av Per Hägred & Ann Dahlén

Ljuvliga minnen för oss som var med om denna musikrevolution

Detta är som att backa tillbaka till sin ungdomstid i Malmö. Jag minns det mesta från min uppväxttid.

Rolling Stones kom till Malmö redan 1965, och det kostade 15 kr att se dem på Baltiska hallen. Min far ville inte ge mig pengarna då han tyckte att de såg för jävliga ut.

Därpå kom Small Faces, Kinks, Walker Brothers, James Brown och The Who. Sedan följde Jimi Hendrix, John Mayall and his Blues Breakers och många fler.

De flesta spelade på gamla MFF-stadion på Linnégatan. Vi som inte hade veckopeng stor nog till inträdet plankade in. Det var ett måste att få se dessa ens idoler.

Om dessa band och speciellt Malmöbanden, Namelosers, Troublemakers, Bread, Gonks och andra handlar denna bok. Men även om ställena vi gick på och hur vi klädde oss.

Inte minst våra frisyrer som var så viktiga. Såg man någon långhårig visste man att vi var i samma gäng. Lite obehagligt var det att vandra kring Triangeln där ofta raggarna höll till. De hotade med att klippa oss eller ge en på käften. Det var ju vi Mods mot raggarna.

Mods-begreppet var inte riktigt samma i Sverige som i England där de kom ifrån. Där klädde de sig snobbigt i kostym och slips. De flesta av oss hade Koreadufflar med långa halsdukar och stora tröjor under. Men jag hade även kråsskjorta med Tom Jonesskor, skepparkavaj, kavaj med axelslag och nappaslips.

För oss som växte upp på sextiotalet tyckte vi att varje dag kom det något spännande. Det var en tid kantad av optimism där allting var möjligt.

Man kände sig trygg var man gick i stan. Det gällde även när man gick hem genom parkerna på natten eller när man liftade utomlands.

”Logen” var ett av popställena som vi besökte varje vecka. Den kallades så i folkmun. Men hette Bongo New Orleans. Då tänker jag på när klubben hade flyttat från Skolgatan till Friisgatan. Det var dit som de stora banden från England kom.

Jag som var tonåring då men nog så intresserad av musikscenen i Malmö gick på det mesta. Inte så konstigt att jag senare i mitt liv blev nöjesreporter och kritiker.

Boken täcker in det mesta av det som var aktuellt i Malmö då inom musik. Den tar upp ställen vi frekventerade samt alla de filmer vi såg. Malmö hade då ovanligt många biografer. Många filmer såg man flera gånger.

Annars satt vi hemma framför tv:n och såg bröderna Cartwright eller Perry Mason. Eller någon annan långkörare. Det fanns bara en kanal på den tiden, så ofta var repliken dagen efter, såg du filmen igår? Senare kom TV 2.