Les Misérables/Film av Tom Hooper

MMM – Scenversionen betydligt bättre

De emotsedda förhoppningarna inför denna påkostade filmversion grusas betydligt när eftertexterna rullar. I stället för den förtätade, nerviga upplevelse som scenversionen kan ge, blir det här ofta en märklig och ofrivilligt komisk upplevelse. Det blir emellanåt enbart löjligt när Hugh Jackman, Russell Crowe och Anne Hathaway bryter ut i sång mitt i dessa starka och djupt dramatiska skeenden, där man snarare hade önskat sig psykologiskt spel, tystnader och blickar än konstant vokal prestation.

Filmen skulle med lätthet ha kunnat stå på egna ben som ett starkt historiskt drama om man helt hade tagit bort musikalversionens genomkomponerade upplägg. Då hade berättelsen fått andas mer fritt och karaktärernas inre konflikter kunnat ges fördjupat utrymme, utan att ständigt behöva ta omvägen via musiknummer. Som det nu är känns filmen låst vid scenproduktionens form, vilket gör att många viktiga scener aldrig riktigt landar känslomässigt hos åskådaren.

Les Misérables är i grunden en så gripande historia att regissören Tom Hooper skulle kunna dra stor nytta av att göra en renodlad nyversion utan musikalskalet. Det är en klassisk berättelse om skuld, förlåtelse, klassklyftor och politisk kamp, och i vissa stunder anar man vilken kraft filmen hade kunnat ha om den vågat stå mer på dramat och skådespeleriet än på sångnumren.

Hooper har funnit miljöerna – de smutsiga gränderna, de trånga cellerna, de slitna ansiktena – och han har definitivt hittat de rätta skådespelarna, så anslaget är i grunden helt rätt. Problemet är att han inte riktigt litar på det här materialet, utan återvänder gång på gång till den bombastiska musikalformen, vilket skapar en klyfta mellan den råa misären i bilderna och den ofta övertydliga musikaliska inramningen.

Det enda som på allvar gör denna annars ganska deprimerande filmversion sevärd är de trovärdiga rollporträtten. Hugh Jackman lyckas, trots den krävande sånginsatsen, ibland nå fram till en mer nedtonad mänsklighet i sin gestaltning av Jean Valjean, och Russell Crowes kantiga stelhet passar bitvis oväntat väl för den kompromisslöse Javert. Anne Hathaway får stå för filmens mest drabbande ögonblick i några få, koncentrerade scener där känslan faktiskt bryter igenom den teatraliska formen. Just i dessa ögonblick anar man den film Les Misérables kunde ha blivit om fokus lagts mer på karaktärernas inre liv och mindre på att pricka varje välkänd musikalfras.

Det är på scenen man verkligen ska se Les Misérables. Där finns en närvaro och en direktkontakt mellan skådespelare och publik som gör att den ständiga sången känns organisk, större än livet och fullt rimlig i situationen. Då stämmer helheten till hundra procent med sången, och det som på filmduken riskerar att bli överdrivet eller parodiskt förvandlas på scenen till ett mäktigt, känslomässigt flöde som bär berättelsen hela vägen in i hjärtat.

Regi Tom Hooper
Medv Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Amanda Seyfried m fl


Upptäck mer från MånssonsKultur.se

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Tyckte du om det du läste?