”JILL” – Jill Johnson Show på Malmö Opera

MMMM – Superproffsig show med nerv, närvaro och massor av hjärta

Ingen lär bli besviken på Jills underhållande stil. Från första anslaget sätter Jill ribban och markerar tydligt att detta inte är någon vanlig schlagerkväll utan en genomtänkt helkväll med musik, humor och dramatik.

Hög volym, fräck inledning och mycket bra sång gör att publiken snabbt är med på noterna; den energi hon bjuder på håller i sig genom hela föreställningen. Hon äger scenen med en självklar pondus, men lyckas samtidigt vara både personlig och avslappnad.

Jill har skrivit manus ihop med regissören Hans Marklund, det märks att mycket omsorg lagts på övergångar, berättande och tempo. Tyvärr känns det inte alltid så ärligt och stundtals lite väl styltat, som om vissa repliker mer är till för att föra showen framåt än för att verkligen säga något om henne som person.

Jag tror Jill hade vunnit mer på att oftare improvisera efter stundens ingivelse, fånga upp publikens reaktioner och våga stanna kvar i oväntade ögonblick istället för att snabbt gå vidare enligt manus. När hon släpper manuset en aning och bara pratar fritt lyfter både humorn och känsligheten flera nivåer.

Annars överraskade Jill rejält, då hennes konsert på Malmöfestivalen var en besvikelse med svajigt ljud, en rätt opersonlig känsla och ett allmänt ofokuserat intryck.
Det är så här Jill Johnson ska låta! Allt stämde denna kväll, och med ett mycket bra sound, tydlig balans mellan instrumenten och en röstmix som lyfte fram varje nyans i hennes sång.
Lägg därtill en genomarbetad ljussättning, häftig koreografi och duktiga dansare, som även kan köra och ibland kliver fram som egna scenpersonligheter. Tillsammans skapar de ett helhetsintryck som känns mer likt en internationell produktion än en traditionell svensk show, där varje nummer har sin tydliga visuella identitet utan att förlora helheten.

Åtta snygga kreationer av Lars Wallin varvade Jill med ett låturval som kan få den mest kräsna besökare att hisna. Klänningarna förstärkte hennes olika musikaliska uttryck – från elegant showdiva till jordnära countryartist – det gav föreställningen en extra känsla av lyx. Hon blandade friskt mellan sina olika stilar: schlager, country, blues, rock och storbandsjazz; övergångarna mellan genrerna kändes naturliga snarare än krystade.

Hennes tolkning av Springsteens ”No Surrender” blev min favorit. Jill gör låten till hennes; det är en stor bedrift att ta en så välkänd rocklåt och förvandla den till något som känns intimt, nästan som en personlig bekännelse. Hon växlar mellan kraftfullt uttryck och lågmäld intensitet, texten får på så sätt en ny tyngd. Men hon hade god hjälp av ett mycket kompetent band.

Främst gitarristen Göran Eriksson på både akustisk och elgitarr. När han gled på strängarna på sin akustiska gitarr till Jills sång visade han sin gedigna kompetens, med både känsla och precision i varje ton. Göran och gitarristen Roger Gustafsson varvade på slide och skapade tillsammans ett ljudlandskap där varje solo kändes motiverat snarare än påklistrat. Njutningen blev fulländad av Johan Gullbos keyboard, som lade både mjuka mattor, jazziga pianolöpningar och subtila detaljer som gav djup åt arrangemangen utan att stjäla fokus från sången.

Inte konstigt att lampan lyste röd på Jills premiär på Malmö Opera. Salongen kändes laddad redan före första tonen; jublet efter finalnumret vittnade om att publiken fått precis den helhetsupplevelse de hoppats på. Antagligen kommer den att göra det under hela påsken, för detta är en show som både trogna fans och nyfikna förstagångsbesökare har all anledning att söka sig till.