Helan & Halvan/Film av Jon S. Baird

MMM

Filmen om Laurel & Hardy: Tidslös humor och kamp

För oss som växte upp med komikerduon på bio och TV är det här julafton, men jag är inte lika säker på att den yngre generationen uppskattar denna spelfilm.

Vi får berättelsen om Stan Laurel och Oliver Hardys liv från deras storhetstid på -20-talet och fram till 1950 då deras filmer började visas i TV. Dels var dessa filmer en del av vår barndom och vi minns hur vi skrattade åt deras tidlösa gags och slapstick-humor. Under dessa år hade Hollywood tröttnat på komikerparet och funnit andra att utnyttja, vilket var tragiskt med tanke på hur mycket glädje deras verk har gett generationer av åskådare.

Stan och Ollie hade urdåliga kontrakt, och det är frustrerande att se hur många artister har blivit utnyttjade under deras karriärer. Trots detta visade de en enastående arbetsmoral och beslutsamhet. För att överleva åkte de till England och uppträdde. Knappast några människor kom till de små teatrar där de uppträdde och de fick själva släpa på sitt bagage. Det var en tuff tid, men de fortsatte att kämpa och ge sitt yttersta. Till slut spred sig ryktet om deras makalösa humor på teatrarna och publiken växte – en tydlig påminnelse om att hårt arbete och talang kan belönas, även om det tar tid. De var även på besök i Köpenhamn och i Malmö, vilket gjorde att deras charm och humor fick spridning även över gränserna.

John C. Reilly och Steve Coogan är perfekta i rollerna som Stan och Oliver, deras kemi är otroligt övertygande. De fångar inte bara karaktärernas humor, utan även deras vänskap och de djupare känslorna bakom deras professionella framgångar och kämpande. Även deras fruar Shirley Henderson och Nina Arianda är riktigt bra och bidrar med sina egna komiska inslag som förhöjer upplevelsen av filmen. Deras prestationer ger en intressant vinkling och visar hur viktigt stödet från nära och kära är i svåra tider.

Mindre kul är det att se hur Stan och Oliver blev utnyttjade av skrupelfria agenter och filmbolag. Båda dog utfattiga, och det sätter en dyster ton på deras livsverk och den verklighet som många kreativa själar fortfarande möter idag. Men deras humor är för evigt inristade i filmhistorien. Det är en påminnelse om att även de mest älskade ikonerna har kämpat, genom motgångar, för att göra det de älskar mest – att få andra att skratta.